Det är sensommar

Min generation har svårt att över huvud taget förstå att vi blir gamla, till skillnad från tidigare generationer har vi inga som helst ambitioner att bli värdiga.

Det är sensommar, tiden går, den går allt fortare, det är inte bara sommaren som rinner undan utan också livet. När jag genom åren har hållit föredrag om åldrandet har jag brukat fråga publiken vad de har för upplevelser av att de är äldre än de gått och trott. Till saken hör att min generation har svårt att över huvud taget förstå att vi blir gamla, till skillnad från tidigare generationer har vi inga som helst ambitioner att bli värdiga: vi vill gärna verka jämnåriga med våra barn, det är knappt att vi accepterar att kallas "ungdomliga" för "ungdomlig" låter som en gammal människa som verkar ung för sin ålder och vi vill uttryckligen förbli unga punkt-slut.

En nypensionerad man berättade att han hade haft krångel med att få flygbiljetter till en sista-minutens veckoslutsresa till Barcelona med hustrun. Till slut kontaktade han en riktig resebyrå där tjänstemannen tog upp alla personuppgifter och sen ringde upp efter en kvart. "Det har fixat sig", sa han. "Jag förklarade för flygbolaget att det handlar om ett gammalt par som absolut vill till Barcelona över helgen". Mannen tyckte det lät som om det hade handlat om att få en allra sista önskan uppfylld.

En annan man berättade att han hade sprungit efter en buss och hunnit med nöd och näppe. När han klivit på var det en ung kvinna som tittade uppskattande på honom. "Det där var duktigt gjort", sa hon och han började redan fjädra sig lite men så tillade hon: "Min morfar skulle inte ha kunnat springa så där fort".

Det exempel jag själv drar när jag är ute och pratar om åldrandet handlar om ett föredragstillfälle i Stockholm när jag inte var mer än femtio. Efteråt kom en man i min egen ålder fram till mig och sa: "Det var intressant att höra dig. Jag har faktiskt hört dig en gång förut, det var också här i Stockholm för kanske tjugo år sen och man måste säga att det verkligen var skillnad mellan de här två gångerna. Då hade du väl inte så mycket att komma med men du var riktigt söt att se på. Nu var det ju snarast – ja, tvärtom".

Men det kan vara värre. I en bok om medkänsla återger författaren, sociologen Candace Clark, ett samtal med en ung indisk restaurangägare som berättade om en kompis som kört på en gammal kvinna: "Tanten som var åtti eller nåt blev skadad. Och två dar senare dog hon. Min kompis gick till sitt försäkringsbolag för att försöka reda ut vad han skulle göra. Han hade ingen bra försäkring och man fattar ju att tantens familj kommer att stämma honom för nån miljon. Jag tyckte så synd om killen. Han sa att han inte kunde sova, han var ett vrak. Han föreställde sig hur han skulle förlora precis allt".

"Men hur känns det att kvinnan blev dödad", frågade Clark.

Restaurangägaren såg förvånad ut. "Men hon var ju gammal. Vad hade hon där på gatan att göra? Det är killen jag tycker synd om".

Den killen skulle nog inte ha tyckt att jag har något på gatan att göra.

Merete Mazzarella Författare

Mer läsning