Deras framtid avgörs i dessa dagar

Vänner. Astrid Smeds, Rasha Ibrahim och Päivi Kalenius har kommit varandra nära. Bild: Lina Enlund

33-åriga Rasha Ibrahim och hennes familj anlände till Finland i september 2015. Resan hit var allt annat än rak, snabb och smidig.

– Den gick från Irak till Turkiet och över havet till Grekland och sedan genom Europa, bland annat till fots genom en skog i Ungern. Vi hade aldrig utsatt oss för den resan eller lämnat hus, släkt, bil … allt, i Irak om vi inte varit tvungna, säger Rasha.

I juni i fjol fick hon och hennes man Razzak och parets två söner Sarim, 10 år, och Eshraf, 7 år, avslag på sin asylansökan. De har överklagat det negativa beskedet till förvaltningsdomstolen.

– Vi väntar beslut från förvaltningsdomstolen vilken dag som helst. Det är jobbigt.

Hot, kidnappningar, mord

Migrationsverket anser att det är tryggt i Bagdad varifrån familjen kommer.

Rashas berättelse tyder på någonting helt annat än trygghet.

Deras abrupta avresa föregicks av otaliga flyttar inom Irak, av hotbrev och av en bomb som hade placerats på familjens trappa. Den krävde Rashas mammas liv. Rashas ögon tåras. Hon fortsätter berätta.

– En dag då Eshraf var utomhus och lekte såg jag en buss komma, den stannade och män från bussen försökte ta honom. Jag släppte honom inte, de misshandlade mig, bröt min arm på två ställen, de misshandlade Eshraf, slog honom i huvudet. Jag skrek allt vad jag kunde för att kalla på uppmärksamhet.

Folk hörde henne och männen fann för gott att avlägsna sig.

Men det var då Rasha, maken och sönerna vaknade mitt i natten av att deras hus besköts som de slutligen bestämde sig. De måste fly. Då hade de igen fått ett brev med uppmaningen att flytta, annars skulle de dö.

Kusinen dog

Så de flydde. Lämnade allt. Det hade också Rashas kusin gjort. Han hamnade i norra Finland. Han fick också avslag på sin asylansökan och återvände till Irak. I dag lever han inte längre. Han efterlämnade en hustru och ett sju månader gammalt barn.

– Min yngre son är så rädd för att behöva åka tillbaka att han sagt att han ska fly ut i skogen eller flytta till en finländsk familj om vi inte får stanna.

Hennes äldre son går i Keskuskoulu i Hangö.

– Det går bra för honom, han började i en klass för flyktingar, men går nu i en vanlig klass, i fyran. Han talar finska och engelska och ska börja läsa svenska. Han vill bli läkare eller ingenjör. Min yngre son vill bli skådespelare och få folk att skratta.

Rasha är stolt över sina barn och hon vill att de ska växa upp i trygghet, att de ska få växa upp helt enkelt.

– Finland är tryggt, Irak är det inte. Det har alltid varit oroligt i Irak, redan då jag föddes var området som en krutdurk och du kan bli förföljd utan orsak, säger hon.

Väninnan Päivi Kalenius, som varit med och startat en skola i Hangö där flyktingarna kan lära sig finska, säger att det förekommer mycket våld i Irak.

– Inte bara av terrornätverket IS utan också av polis, milis och armén. Det är svårt att förstå här, där polis och armé står för trygghet och ordning.

Ett negativt asylbesked kan alltså överklagas till förvaltningsdomstolen, vilket Rasha och hennes familj gjort. Om förvaltningsdomstolen också ger ett negativt besked är familjen inskriven vid flyktingförläggningen ännu 30 dagar därefter.

Efter dessa 30 dagar måste familjen flytta från lägenheten och flyktingförläggningen skriver ut dem ur sina rullar och de blir papperslösa, och de får antagligen en uppmaning om att återvända till Irak. Det vill varken Rasha eller väninnorna Päivi Kalenius och Astrid Smeds ens tänka på.

– Någon borde granska Migrationsverket, syna det ordentligt. Migri har utfärdat så många negativa beslut som är helt förkastliga, säger Astrid Smeds.

Mer läsning