Den verkliga nostalgitrippen

I torsdags körde det i gång, årets VM i fotboll i Ryssland. Om en månad vet vi sedan vem som är bäst på planeten just nu. Är det Brasilien som kanske ändå får gälla som största förhandsfavorit? Eller är det äntligen Argentinas och Messis tur? Och vad gör Spanien? Och inte är det väl heller någon som på allvar räknar bort tyskarna?

Eller får vi se en superskräll?

Men oberoende lär fotbolls-VM också den här gången skapa minnen och legender.

Och det är ju inte heller på något sätt så att dylika skulle ha saknats tidigare. Ta bara semifinalen 1982 i Spanien mellan Tyskland och Frankrike. Efter sex mål, en förlängning och ett av brutalaste överfallen i fotbollens historia gick man till straffar och där gick det som det brukar när tyskarna är med. Der Mannschaft gick till finalen och Michel Platini fick aldrig det VM-guld han kanske hade förtjänat.

Och på tal om semifinaler, sällan har en så märklig match spelats som den mellan hemmalaget Italien och Argentina 1990. På alla andra platser i Italien skulle det inte ha varit någon fråga om saken, men nu var man i Neapel på Napolis hemmaplan – samma Napoli där en viss Diego Maradona agerade husgud till vardags. Och så gick det som gick – Italien vek ner sig och Argentina gick till final. På straffar förstås.

Och så tar vi ännu en klassiker. Nu är det USA 1994 och kvartsfinal mellan Sverige och Rumänien och efter en sanslös frisparkvariant av Sverige och en sen kvittering av rumänerna gick man också nu till straffar. Där blev plötsligt Thomas Ravelli efter 112 landskamper – och ofta väldigt ifrågasatt – den stora matchhjälten när han räddade två rumänska straffar. Sedan tog Sverige av bara farten brons.

Nu är det Ryssland som gäller och inför VM har det varit väldigt mycket prat om en spelare som inte ens är där, den stora Zlatan. Men efter VM är det nog helt andra namn vi minns därifrån.

Thomas Sundström Nyhetschef