Den unga mannens börda

Rafael Donners debutverk, Människan är ett känsligt djur, är en modig, ärlig och ungdomligt naiv inblick i den moderna mannens själ.

Titel: Människan är ett känsligt djur. Författare: Rafael Donner. Förlag: Förlaget. År: 2018. Sidor: 178.

Människan är ett känsligt djur, medveten om sin egen dödlighet och svaghet. Vi bygger upp absurda regler, normer och strukturer för att kontrollera oss själva och andra. Kanske för att kämpa emot rädslan för vår egen litenhet.

Bland annat det tar Donner upp i sina korta essäer, som påminner om kolumner. Han reflekterar över relationen till sin pappa, skammen kring sitt namn (han är egentligen döpt Rudolf), skammen över "svaghet", skam i allmänhet, feminism, maskulinitet, ensamhet och egoism. Det är inte lite att klämma in på knappa 200 sidor, men Donner gör i det som på pärmen kallas en självbiografisk essä ett tappert försök att ta sig an inte bara sitt eget liv, utan hela mänskligheten.

I skuggan av ett berg

Relationen till pappa Jörn Donner är ett återkommande tema genom flera av essäerna. Han beskriver det som att han "lever i en tillvaro bredvid en kolossal bergvägg vars skugga lägger sig över allt jag äger och är, men som samtidigt när som helst riskerar att falla i bitar."

Rafael Donner reflekterar öppet och med självinsikt över såväl oket som fördelarna med att växa upp som "Donners pojkin", samt den växande insikten av den 57 år äldre pappans mänskliga svagheter och slutligen dödlighet.

Man eller människa

Även manlighet, maskulinitet och ångesten över att inte fylla rollen som "en riktig karl" är ett genomgående tema. Donner beskriver den giftiga maskulinitet som styr barndomen och ungdomen i byskolan i Tenala. Småpojkarna försöker leva upp till hårda, kalla mansideal, där det innebär svaghet att visa känslor, och att gråta är den ultimata svagheten. Donner själv har alltid, enligt egen utsago, varit en riktig lipsill.

Och inte blir det bättre när man blir äldre. Man förväntas fortfarande passa in i den snäva mallen för äkta manlighet där det enda acceptabla är att äta kött, dricka öl och behandla kvinnor som objekt. Att, som Donner, inte känna sig bekväm i, utan rentav vara äcklad av, dessa förväntningar blir en tung börda.

Funderingarna kring feminism är välmenade men föga originella. Visst, Donner skyddar sig för mansplaining-anklagelser genom att lägga korten om sin egen privilegierade ställning som "vit man" på bordet redan i det inledande stycket. Efter det fortsätter han dock med att erbjuda förenklade och onödigt definitiva förklaringar på komplexa strukturella problem han i samma mening medger att han omöjligt kan ha erfarenhet av.

Homo Oeconomicus

Donners inställning till sina ämnen växlar mellan nonchalans, cynism, en ironiserande lustighet samt en genuin oro och ibland till och med en ilska över mänskligheten. Kapitlet om ensamhet är ärligt och blottande, essän om egoism samtidigt cynisk och naiv. Donner målar med ganska bred pensel bilden av vårt samhälle som styrs av Homo Oeconomicus: den ekonomiskt rationella, vinstdrivande och egoistiska människan. Här kommer den ungdomliga naivitet och tvärsäkerhet han varnar om i inledningen fram. Han kritiserar en kapitalistisk värdegrund och samhällsstruktur, men faller själv i fällan bland annat när han hävdar att rikedom är det enda, eller åtminstone främsta sättet att mäta framgång.

Men jag kan inte gärna kritisera Donners skenhelighet, som han själv kallar det, i den här frågan, eller i någon annan fråga heller. Han tar upp enorma frågor och diskuterar dem både på ett individuellt och samhälleligt och ibland filosofiskt och vetenskapligt plan. Essäerna är knappast tänkta att ge svar, utan snarare locka till reflektion hos läsaren. För en jämnårig har Donners texter en hög igenkänningsfaktor. Det är sällan vår generations gemensamma skamfläckar och svagheter blottas så här ärligt men samtidigt utan ursäkter.

Michaela von Hellens