Den politiska debatten förtjänar bättre

"Att beräkna vilket parti som bidragit mest till statsskulden är vanskligt. Enligt ett sätt som debatterats på sistone, och bygger på Statskontorets siffror och regeringsmedverkan, är svaret ändå entydigt: Samlingspartiet."

Kaj Lindholms kolumn (VN 17.8) verkar avsedd att provocera. Om så är fallet lyckas den i sin uppgift eftersom jag skriver detta.

Det är förstås fritt fram att berömma SFP och Samlingspartiet om man finner det befogat, och att kritisera övriga partier likaså. Det provocerande är osakligheterna och den nedvärderande tonen i Lindholms text. Oavsett politisk ståndpunkt borde vi kunna enas om att föra en saklig samhällsdebatt.

Bottennappet är givetvis att Lindholm avfärdar De gröna med hänvisning till ett besök på en nattklubb i samband med pride i Stockholm (som om deltagande i pride vore någonting negativt!).

Överlag är det största problemet ändå att omdömena är så otroligt selektiva. Vänsterförbundet står för mycket som man kan ha olika åsikter om, men Lindholm tillskriver dem endast en strävan efter höga skatter.

Mitt parti, SDP, anklagas inom en parentes för att skada medelklassen och för att säga nej till allting. Det verkar som om Lindholm inte följt med finländsk politik det senaste året. En behöver inte hålla med om Socialdemokraternas initiativ, men att tala om nej-stämpeln är ett rent sakfel 2018. Parentesen om medelklassen likaså.

Andra politiska kommentatorer har snarare undrat om SDP rentav kommer med för många initiativ nu. Partiet säger exempelvis ja till en familjeledighetsreform, ja till ett förenklat stödsystem för social trygghet, ja till en höjning av de lägsta pensionerna, ja till en vårdreform (annorlunda än regeringens förslag förstås), ja till förlängd läroplikt, ja till genuint avgiftsfri utbildning på andra stadiet, ja till avgiftsfri småbarnspedagogik på sikt, ja till en satsning på att stoppa skatteflykt till skatteparadis, ja till bistånd enligt FN:s rekommendationer och ja till en skattereform som de facto strävar efter att sänka inkomstskattesatsen (för att ha större betoning på beskattning av förmögenhet, en omsättningsskatt enligt klimatpåverkan och så vidare).

Mycket av detta både kostar och ger, men något "nej" handlar det definitivt inte om.

Enligt Lindholm är det också SDP, VF och De gröna som är boven i dramat då statsskulden ökar. Att beräkna vilket parti som bidragit mest till statsskulden är vanskligt. Enligt ett sätt som debatterats på sistone, och bygger på Statskontorets siffror och regeringsmedverkan, är svaret ändå entydigt: Samlingspartiet. Det avgörande, och det vi borde diskutera, är ändå snarare vad dessa pengar används till. För att kompensera skattelättnader för höginkomsttagare eller för framtidsinvesteringar?

Johan Kvarnström Raseborg