Den nya generationens Grottmannen

Byggarfilosof. Janne Koranders doonare med borren BorisBild: Mika Helin

Pjäsmaterialet för Raksamonologer passar Janne Korander som huvudet i bygghjälmen.

Raksamonologer av Peter Lüttge

Regi, medförfattare: Janne Pellinen

Skulptör: Mika Helin

Ljus- och ljuddesign, musik: Roy Boswell

På scen: Janne Korander

Premiär på Nicken-scenen den 8.2.

Skådespelaren Janne Korander, som vi inte sett på scen på ett tag, brukar ägna sig åt byggjobb när han inte håller på med teater. Därifrån föddes idén om att kombinera de två, som han ser som motsatser. På en premiärfest yppade han sina tankar för dramatikern Peter Lüttge, som likaså tände på ämnet och åtog sig att skriva texten, med regissören Janne Pellinen som medförfattare.

Under en timme får vi följa med donarens funderingar kring byggandet dels på jobbet, hans personliga förhållande till borren Boris och andra namngivna redskap och hans interaktioner med arkitekter och arbetsledare. Vi får också ta del av hans utsikter från byggnadsställningarna högt upp, omfattande både sköna naturfenomen och intressanta inblickar i livet och levernet i de lägenheter han passerar.

Men mest reflekterar han över frun och deras parförhållande i synnerhet och relationen mellan män och kvinnor i allmänhet. Han har kommit till att kvinnorna tycks förvänta sig en "alfa softy" i stället för en byggare á la Village People, och han undrar hur han skulle kunna motsvara idealet. Donaren Janne grunnar också på det hus de höll på att renovera han och frun, han undrar om han rentav håller på att bygga sig till en skilsmässa?

Det började ju så bra med bröllopet och under bröllopsresan till Italien fick de ju den fina idén att köpa italienskt kakel med hem, som för evigt skulle pryda deras vägg och påminna om den romantiska resan. Men när de, försäljarens inrådan till trots, köpte just den där besvärligaste sortens kakel. Och när frun absolut ville kakla badrummet själv, utan hjälp av mannen som ändå var proffs på området – trodde han inte hon skulle klara det kanske, bara för att hon var kvinna? Så han gav sig i väg till jobbet medan hon tog ledigt från sitt arbete för att genomföra kakelprojektet, vilket hon också gjorde. Men på helt fel sätt. Och grälet som följde ledde till en spricka dem emellan som kanske inte ens spackel kan lappa ihop?

Föreställningen är både rolig, fyndig och tankeväckande, alla i publiken som levt i ett parförhållande av något slag kan säkert känna igen sig, även om man aldrig skulle ha genomlevt ett bygg- eller renoveringsprojekt, men man måste ju ständigt bygga på förhållandet också. Man kan inte annat än känna med den här rörande donaren som är så mån om sin fru. Jag kan bra tänka mig att det här blir en modern klassiker, en Grottmannen för en ny generation.

Det är inte bara texten, iscensättningen är också festlig. Under byggskedet släpade teatergänget in en ansenlig mängd byggavfall från diverse byggarbetsplatser i stan så att väggarna började komma emot, men av det hela skapade skulptören Mika Helin en festlig helhet där Janne Korander än hänger, än klättrar omkring. Ibland spänns en skärm upp mitt i rummet och ett dockskåp med kakelvägg projiceras på den – tack till Roy Boswells ljus- och ljuddesign. Pjäsen är också aningen interaktiv såtillvida att publikens insatser behövs allt emellanåt. Och Janne Korander är suverän i sin roll – som västnylänning njuter man dessutom extra mycket av att han drar igenom hela rollen på kariska.

Ytterligare en eloge vill jag ge till det vitsigt skrivna programbladet, formulerat som ett saneringsmeddelande. Det är positivt att Nicken NU-projektet möjliggör dylika satsningar och den här gav definitivt mersmak, det kändes som att föreställningen var för kort. Därför är det glädjande att höra att det egentligen fanns text för 1 h och 40 min till – hoppas det inom en inte alltför avlägsen framtid leder till Raksamonologer del 2!

Siw Handroos-Kelekay