Dekadent downshiftande på Amos

Ensemblen Bulleribock, som hittills gjort sig känd för barnteaterföreställningar, har nu som sin första F15-föreställning valt Otto Sandqvists dramatisering av den franske författaren Boris Vians (1920-1959) kultroman Dagarnas Skum från 1947 i Tanya Weinsteins regi. Själv liknar hon föreställningen vid en pervers saga.

Teater

Dagarnas skum av Boris Vian

Regi: Tanya Weinstein

Dramaturg: Otto Sandqvist Scenografi, ljus- och dräktdesign: Kaisa Salmi

Musik: Jimi Tenor

Koreografi: Alexander Chelidze

Hår och mask: Pirjo Ristola med maskeringsteamet

På scenen: Sophia Heikkilä, Meri-Anna Hulkkonen, Dennis Nylund, Oskar Pöysti, Terhi Suorlahti, Jimi Tenor.

Premiär i samarbete med Ensemblen Bulleribock på Svenska Teaterns Amos-scen 12.11.

I första akten festar de för evigt (tror dom själva) unga och vackra som om varje dag skulle vara den sista, alla hånglar med alla, jazzen ljuder, champagnen flödar och pengarna rullar. Den egna njutningen är det enda som räknas. Kaisa Salmis värld glittrar och glänser. Det är regnbågsfärgat, rosaskimrande, glassigt och glittrigt, män som kvinnor går klädda i paljetter och fjädrar och emellanåt åker man omkring på rullskridskor när man inte sitter på stora glänsande fatboys och betraktar sina medskådespelares scener medan man väntar på sin nästa entré. Högt uppe under taket sitter musikern Jimi Tenor som allt emellanåt kliver ner från molnen i sin röda rock och figurerar som den dyrkade filosofen Jean-Sol Partre.

Oskar Pöystis Colin är som en korsning av en blond viking och en grekisk gud, i knallrosa kalsonger förlustar han sig med Nicole (Meri-Anna Hulkkonen) som är hemligt förälskad i honom, men han drömmer samtidigt om att bli kär och möter sitt öde i Chloe (Terhi Suorlahti), samtidigt som han också dras till bästa vännen Chicks (Dennis Nylund) nya flickvän Alice (Sophia Heikkilä). Kärlekscirkusen kulminerar i ett bröllop där samtliga fem bär brudklänning.

Andra akten står i bjärt kontrast till den första. En ofrivillig downshifting har drabbat våra hjältar i takt med tilltagande fysisk och psykisk ohälsa. Chloe har utvecklat en näckros i ena lungan och förvägras därför vatten för att den inte skall få näring, medan Colin spenderar hela sin förmögenhet på rosor eftersom det enda som får Chloe att må bättre är att äta rosor. För övrigt är det eländigt. Bägge är klädda i trasor, hemmet har blivit ett kyffe, Nicole har inte längre annat än lök att laga till middag, Chloe går med kryckor och kan inte ens gå på den äckliga toaletten utan hjälp. Mycket bättre går det inte heller för Alice som höggravid övergivits av Chick som med tiden utvecklat en sjuk fixering för Jean-Sol Partre, som överskuggar allt annat. Till och med fatboysen har förvandlats till ståplatser för skådespelare i väntan på sin tur på scen.

Kultförklarad postmortem

Orsaken till att Boris Vian hela tiden häcklar Jean-Paul Sartre i sin roman Dagarnas skum står att finna i det triangeldrama de var involverade i. Vian beundrade Sartre för hans politiska åsikter och den tolv år äldre Sartre anställde Vians fru Michelle som sekreterare, och inledde ett förhållande med henne som ledde till skilsmässa mellan henne och Vian. Tragedi saknades inte annars heller i Vians liv. Vid 15-års ålder uppdagades en svår hjärtsjukdom och han visste hela sitt vuxna liv att han skulle dö ung, de facto var han 39 år gammal vid sitt frånfälle. Det gällde alltså att leva varje dag som om den var den sista, ungefär som karaktärerna i pjäsen under första akten.

Tyvärr fick romanen i fråga sitt stora genombrott först på 1960-talet, efter författarens död. I Otto Sandqvists dramaturgi känns den ändå nutida och Kaisa Salmis visualisering understryker intrycket men helheten blir ändå lite diffus i all sin absurditet. En av de bästa sakerna med uppsättningen är de fina skådespelarprestationerna, man tycker exempelvis att man känner av den innerliga kärleken mellan Oskar Pöystis Colin och Terhi Suorlahtis Chloe, eller attraktionen mellan Colin och Sophia Heikkiläs Alice som de försöker kämpa emot, eller bitterheten hos Meri-Anna Hulkkonens försmådda Nicole, råttan som slutligen överger det sjunkande skeppet. Tanya Weinstein är definitivt en regissör att räkna med i framtiden även om Dagarnas skum inte riktigt kan mäta sig med Viirus fina Lampedusa i hennes regi.

Ett litet minus för det svårlästa programbladet. Vit text i liten skala på rosa botten kräver goda ögon. Då var reklambroschyren med svart text på rosaskiftande botten betydligt lättillgängligare men gav ändå samma glassiga intryck.

Siw Handroos-Kelekay