De som skötte sig fick kaffe

Här inledde fattigstugan sin verksamhet 1892. I dag verkar Tunabo i huset.Bild: Niclas Erlin

Invånarna i fattighuset förväntades hjälpa till med de dagliga göromålen.

Det innebar en stor förbättring för de hemlösa i Snappertuna, då kommunen 1892 öppnade dörrarna till sitt nybyggda fattighus. Fattighjonen – åldringar, sjuka, föräldralösa – hade tidigare inackorderats på olika gårdar, ofta enligt ett roterande system, men 1890 fattade kommunen ett beslut om att uppföra ett fattighus på sin lägenhet Finnäs i kyrkbyn.

När verksamheten började bodde tolv män, elva kvinnor och tre barn i hemmet. Eva Bredenberg från Tenala utsågs till husets första föreståndarinna, men hon stannade inte länge på sin post.

Under de närmaste fyra åren hann inte mindre än fem föreståndare leda hemmet. I sin historik över Snappertunabygden tolkar Ola Brenner de täta bytena som ett tecken på att arbetsförhållandena inte var de bästa.

"Någon personal utöver föreståndarinnan torde under fattigvårdens första tid icke förekommit; internerna fick i den mån krafterna tillät det deltaga i de dagliga göromålen."

År 1908 bestämdes att alla invånare ska få kaffe en gång per dag, med den reservationen att de som är olydiga, bångstyriga eller sturska blir utan.

88-åring bands fast

1961 rullades en otrevlig historia upp. Västra Nyland kunde i november berätta att hemmets dåvarande föreståndarinna inför en tur fram och tillbaka till Ekenäs hade bundit en av de äldre vid sängen. Till tidningen förklarade föreståndarinnan att åtgärden var bäst för 88-åringen själv, som i annat fall hade gjort sig våt och ådragit sig liggsår.

För tilltaget fick föreståndarinnan en varning av socialnämnden i kommunen.

VN berättade att kvinnan hade skött sitt jobb i 25 år och största delen av tiden alldeles ensam.

"Hon fungerar fortfarande som både natt- och dagsköterska, tvätterska, städerska och gårdskarl."

Året innan hade hemmet fått ett köksbiträde, vilket något lättade på föreståndarens arbetsbörda.

Flitpeng betalades

De anställda blev snart fler och i början av 1970-talet bestod personalen av en föreståndarinna, en hjälpskötare, fem vårdbiträden, ett köksbiträde och ett vårdbiträde som jobbade deltid.

Invånarna förväntades fortfarande hjälpa till med de dagliga sysslorna, så gott de kunde.

Birgitta Bäcklund tog vid som föreståndare 1977 betalades det ännu så kallad flitpeng till dem som deltog i jobbet.

Den här tiden fanns det också andra än äldre personer i hemmet.

Birgitta Bäcklund säger att det innebar en extra utmaning då invånarna kunde representera en väldigt bred skara. Till exempel visade de äldre inte alltid behövlig förståelse för personer med utvecklingsstörningar.

Fint flyttväder

VN var på plats då Tunahemmet flyttade den 3 mars 1987. Östen Westerlund transporterade invånarna med taxi, men Meeri Termala valde att gå.

– Jag skulle kunna gå fast till Ekenäs i det här härliga vintervädret, sade hon.

Väl framme i sitt nya rum konstaterade hon att nybygget visserligen är fint, men att det gamla hemmet igen var hemtrevligt. Det är invånarna som skapar stämningen, inte väggarna, fastslog hon.

Källor: Ola Brenner: Snappertuna – en kustbygds hävder, del II. 1975. Västra Nyland 19.10 1961 och 4.3 1987.