De många identiteternas konstnär

Bild: Ron Nordström

Han undviker inte det svåra, tvärtom går han rakt på det som om han ville tränga igenom osynliga hinder. – Ibland knäcker det mig, säger Ron Nordström.

På samma sätt som han i sina videofilmer använder döljande hinnor mellan betraktarens blick och den person som agerar, ser Ron Nordström sitt konstnärskap som någonting emellan sig själv och de personer han kommunicerar med. I stället för att kommunicera sina tankar och känslor direkt sker det via videofilm eller andra konstuttryck.

– Jag har alltid varit osäker, redan som väldigt ung. Konsten fungerar som någonting jag kan ställa mellan mig och andra människor. Det fungerar på samma sätt som latexhandskarna i videon Beröringar. När du berör någonting med handskarna på känner du allting genom dem, men ändå känner du ingenting, säger Ron Nordström.

Inte kärleksfyllt

Känslor hör till det svåra. De kan vara överväldigande, eller helt försvinna. Värst är att känna sig helt tom.

Ron Nordström har upplevt så extrem känsla av tomhet att han skurit sig själv för att ens känna smärta. Att det inte är ett kärleksfullt sätt att behandla sig själv är han fullt medveten om, intellektuellt. Men tomhetskänslan kan kännas värre än att känna smärta.

Han sticker inte under stol med att han tidvis mått psykiskt riktigt illa, så illa att han sökt sjukhusvård och även varit tvungen att ty sig till mediciner.

Hur många roller som helst

Under det krävande fjolårsprojektet kollapsade han några gånger. Men han gav sig inte. Han hade beslutat att under varje dag under ett års tid fota ett nytt porträtt av sig själv, av en ny sida i sig själv. Verket fanns utställt på den stora sommarutställningen i Fiskars i fjol.

– Som person skulle jag aldrig lämna någonting halvgjort som jag beslutat att göra, alltså ifråga om konst. Jag gav allt. Det kan hända att jag gav lite för mycket av mig själv.

Sammanlagt blev det 450 bilder. Olika uttryck, olika frisyrer, olika identiteter.

– Till sist visste jag inte vem jag är. Det påverkade mig, jag blev psykiskt trött. Nu har jag avslutat projektet, det är inte aktuellt längre.

– Nu vågar jag lättare ta olika roller, helt medvetet. På det sättet fungerade projektet som ett slags terapi. Jag blev lite modigare. Och jag tror inte att jag kunnat göra ett verk som Beröringar tidigare, innan jag bearbetade mina många ansikten och identiteter.