De döda mammorna talar

Vad får mammor göra och inte göra? För hundra år sedan? I dag? Sofia Torvalds nya bok är en bok där det bränner till kring moderskapets innersta kärna.

Bok: Bliv du hos mig

Författare: Sofia Torvalds

Förlag: Schildts & Söderströms 2016, 137 sidor

På morsdag fylls Facebook av uppdateringar av alla de slag som antingen hyllar de egna barnen eller en älskad moder. Att moderskapet inte på långt när är, eller någonsin har varit lika självklart och okomplicerat som de sociala medierna speglar visar journalisten Sofia Torvalds i sin insiktsfulla bok Bliv du hos mig.

Här tar hon avstamp från den egna släktens rottrådar som alltjämt snärjer och tenderar att påverka kommande generationer. Separationen har följt denna släkt som en släktförbannelsens tyranni. Författaren vänder och vrider i sin text på både människor, händelser och tankemönster, för att om möjligt hitta en förklaringsmodell på de ting som sedan ändå inte verkar gå att förklara. Livets många små val som i slutändan påverkar framtidens generationer.

Många frågor

Författaren tar med läsaren in i en myllrande värld där "de döda mammorna" får liv genom glimtar och icke kronologiska gestaltningar, där de ömsom beskriver sin liv rakt upp och ner, och ömsom riktar en form av milda anklagelser mot Sofia som lever i en tid som är så annorlunda än deras. De fiktiva dialogerna med släktingarna leder ändå ingenstans. De blir på samma gång en inre monolog i författarens eget huvud.

Moderskapets tabun och de obekväma frågorna tränger sig in på bara skinnet i den nakna och avskalade sorgesagan som författaren tecknar. Här verkar inte tiden utgöra någon skillnad. Mödrar är mödrar oavsett tid och rum. Eller så väljer de bort moderskapet? Går det? Hur självisk får en mor vara? Så självisk att hon för kärlekens skull överger sina två små söner, för att senare ingå äktenskap med sin livskärlek och där i det nya äktenskapet få tre nya barn? Det är så den lungsjuka adelsdamen Fanny, som Sofia är ättling till, valde att göra i en tid då stela konventioner och värderingar rådde i samhället.

Måste inte en mor offra sig för sina barn oavsett vad som händer? Om inte annat så för plikten? Kan en mor över huvud taget få hänvisa till sina egna behov, eller handlar det om att utplåna sig själv för de efterkommande små liven? Liv som kanske senare i livet inte alls kommer att visa tacksamhet och tillit till den uppoffrande modern som inte sparade på någonting. Allra minst sig själv.

Modiga mammor

Författaren ställer många frågor och svaren uteblir som bekant. Ändå kan man i slutändan utläsa att Fannys handlande inte vinner fullt gehör hos Sofia Torvalds. Kontentan är att en mor inte får överge. Trots allt. "Ett barn har ett hål i sig som gapar efter en mor". Men vägen till den insikten går inte snörrätt framåt.

Det här är en högst personlig och självutlämnande bok där författaren själv lägger sig djupt i blöt, så djupt att hon nästan drunknar, eftersom hon är en människa som "inte lärt sig flyta". En människa som lider av hypokondri, en människa som förlorat sin släkt, sin tillhörighet på grund av förfädernas många separationer. En människa som drömmer om att äga en liten plätt på jorden, att återerövra en förlorad "ö" för att där kunna skapa en tillhörighet för sig och sina barn.

I stället blir det en segelbåt som också på sitt sätt anknyter till förfäderna. Mormor Kerttu var en seglare av rang och dessutom en människa som älskade att skriva, i så hög grad att hon stundvis äventyrade de egna barnens hälsa.

Det handlar sammantaget om många modiga mammor. Till dem kan också räknas det svarta fåret Märta som både rökte och drack, men som likaväl var författarens farmor.

Rotverket under oss

Sofia Torvalds speglar sitt eget moderskap i ljuset av de döda mammorna som pockar på uppmärksamhet var helst hon rör sig, Det kan vara i det egna hemmet, likaväl som under en shoppingtur i Stockmanns varuhus. De döda mammorna vet ingen skillnad, tar ingen hänsyn till tid och rum.

"Gengångare tar inget utrymme alls i en bil, man kan rada dem på varandra, hur många som helst.".

Ja, ibland kan det kanske blir lite väl många för läsaren att hålla reda på och släkträden som inleder boken är därför välbehövliga.

Texten är fragmentariskt ryckig, vilket skapar en välbehövlig dynamik, en form som stöder innehållet. Ambivalensen kring moderskapet. Det far lite hit och dit. Nutid blandas med dåtid. Det är rädslor, fruktan, självförebråelser, maktlöshet, ofullkomlighet. En djup kärlek som inget förmår utsläcka, men också trötthet, självutplåning, nedtryckt ilska och skam.

De rister och river. Också i läsaren som kan förbereda sig på en läsupplevelse som leder till att det börja rycka också i de egna rottrådarna. Det är på många sätt provocerande läsning, men samtidigt på många plan trösterikt. Ingen kommer undan frågorna, förfädernas skulder, rotverket, det immateriella arvet. "Tingen betyder inget, men berättelserna betyder".