De dansar bort sina rädslor

Tillsammans. Från att vara ensamma med sina rädslor övergår dansarna till att bli delar av en gemenskap. Här hjälper Kira Heinonen, Taru Hytönen och Ida Cedercreutz varandra över scenen.Bild: Mira Strandberg

Stora känslor, kontraster, skönhet och estetik är några av huvuddragen i den produktion som danslinjens studerande vid VNF satt ihop.

– Konsten finns inte till för att servera lösningar utan för att duka fram vissa saker för publiken att ta del av, säger Tytti Kronqvist, danslärare vid Västra Nylands folkhögskola och koreograf till danslinjens huvudproduktion.

Det de studerande valt att duka fram denna gång är en föreställning kring rädslor, vänskap och kontraster.

– Vi hade alla olika sätt att närma oss temana, säger Ida Cedercreutz, som är en av de nio dansarna på scenen.

– Vi skrev texter för att få fram vilka rädslor som var aktuella i våra liv, säger Iris Niinistö.

Okej att ta plats

För att kunna gestalta rädsla med kroppen måste dansarna våga blotta sig.

– Vi måste våga vara svaga och låta rädslan synas i rörelsen. Man måste klara av att vara i rädslan, till exempel i ett trångt utrymme, och sedan övervinna den och bli fri, säger Niinistö.

Även om föreställningen har en koreografi är den inte likadan från gång till gång, utan en process som aldrig blir färdig.

– Under arbetets gång har nya dimensioner kommit till, som till exempel att vi vill visa hur det är att vara en vacker ung kvinna som förväntas att inte ta plats, säger Heini Hermunen.

Med föreställningen vill dansarna visa att det är okej att ta plats och göra väsen av sig också som ung kvinna. De vill också lyfta fram kvinnokroppens mångfald snarare än att skjuta ner stereotypier.

– I stället för att visa nya stereotypa uppfattningar om kvinnokroppen vill vi visa vad allt en kvinnokropp kan vara. Vi är alla olika, säger Hermunen.

– Här på danslinjen har jag fått en äkta uppfattning om vad kroppen egentligen är. Vi får en sannare kroppsbild och vet att bilderna i tidningar inte är sanningen, säger Cedercreutz.

– Alla är individer, säger Kira Heinonen.

Vi blir mer än jag

För de unga dansarna har en av de största utmaningarna i uppsättningen varit att hålla energin och inspirationen levande ända till slut.

– Att alltid hitta nya saker och vara kreativ om och om igen, det har varit krävande, säger Niinistö.

– Modern dans uppstår till stor del genom improvisation, vi ska hitta nya rutter till det bekanta. Processen utvecklas hela tiden, rörelserna för oss framåt och utvecklar oss. Vi lär oss av vår kropp, säger Hermunen.

Tytti Kronqvist poängterar vikten av att rörelsevärlden utgår ifrån dansarna själva.

– Det är ganska gammalmodigt att tänka att det är en koreograf som berättar precis hur de ska röra sig från början till slut. Då kunde man lika gärna bara skicka en video. Här handlar det om att utgå från dansarnas egen rörelsevärld och deras uttryck. Då fastnar rörelserna också ett helt annat sätt i deras kropp, säger hon.

Slutresultatet av arbetsprocessen kan beskådas i tre föreställningar av produktionen Me–We på Tryckeriteatern i Karis den här veckan, ett gästspel i Sibeliusgymnasiet i mars och en föreställning i Vanda i april.

– Det handlar om mycket stora känslor som på en gång är djupt personliga och ändå universella. De berör oss alla. Vi är alla rädda människor och söker trygghet hos varandra. Vi blir mycket mer än jag, säger Kronqvist.

We–Me. Premiär 15.2 kl. 19 på Tryckeriteatern. Föreställningar även 16.2 kl. 19 och 17.2 kl. 13. Koreografi: Tytti Kronqvist. Dans: Ida Cedercreutz, Kira Heinonen, Heini Hermunen, Taru Hytönen, Hanna Lindlöf, Inka Malmi, Iris Niinistö, Milla OIvaska och Fanni Peltola. Västra Nylands folkhögskola/Danslinjen 2016–2017