Teaterrecension: Ungdomspjäs väcker etiska frågor om artificiell intelligens

Ungdomspjäsen Lovelace sparkar igång då publikarbetaren Frida riktar sig, leende om än livlöst, mot publiken med frågan: ”Sitter alla bekvämt?” Pjäsen innehåller några få interaktiva element, men inte på ett sätt så att publiken behöver känna sig obekväm. De frågor som berättelsen blåser liv i kan däremot uppfattas som obekväma. Lovelace behandlar bland annat robotarnas intåg i mänskligt liv – en framtid som skymtar vid horisonten, men som vi redan nu tvingas ta ställning till.

Premissen är tveklöst uppfriskande unik och därtill även av metafiktivt slag. Det är genast uppenbart att teaterguiden Frida, som övertygande spelas av Frida Lassus, inte direkt är av mänskligt slag. Hon förflyttar sig nämligen på scenen i enlighet med den klassiska robotens mekaniska rörelsemönster. Frida befinner sig hundratals år in i framtiden och publiken får fort lära sig att de bevittnar Teatermuseet Åbo Svenska Teater (Tåst), som har fastnat i en tidskapsel. Denna utgångspunkt är resultatet av regissören och manusförfattaren Tove Appelgrens sinnrikhet.

Appelgren förenar konst och undervisning. Utöver alla science fiction-element är Lovelace en elementär vägledning i vad som kännetecknar teater. Vad är teaterkonstens särart? ”Tid och rum” svarar vår museiguide, ”och kött och blod”. Teaterkonsten är flyktig, förutan den omedelbara redigeringens hjälpsamma hand. Vi får lära oss att i den förartificiella tiden spelades teater av köttbullar, det vill säga av naturella skådespelare; förr var scenen således fri från artificiell intelligens. Men i pjäsens dystopiska verklighet har man uppenbarligen upphört med teaterverksamhet; till följd av 2020-talets farsoter, krig, antibiotikaresistens och övrigt elände som mänskligheten förmår åstadkomma.

Till en början är det tämligen besvärligt att hänga med i svängarna. Förvisso hör det till vanligheten att vara förbryllad då det gäller ifrågavarande genre, man måste sakteligen vänja sig vid den spekulativa världen som utvecklar sig. Inledningen är aningen rostig i fogarna, förloppet fortskrider knyckande likt en gammaldags robot. Handlingen är tumultuarisk och är därmed inte alldeles lätt att återge utan att trassla till nervtrådarna. Men ett är säkert! Då XQW1000 [LOVELACE] Armydoll manifesterar sig infinner sig samtidigt oljekannan som får pjäsen att fortlöpa betydligt smidigare.

“Jag är Lovelace, för fan!” tillkännager Kajsa Ek som gör en utomordentlig insats som den uppkäftiga men besynnerligt nog också snyftiga androiden. På Tåst ger den naturella skådespelaren Ville ett kort smakprov för publiken hur skådespeleri gick till då det begav sig. Snart nog visar det sig att han är i trängande behov av hjälp. Det förefaller som så att Ville behöver reservdelar till sin döende pappa och endast Lovelace kan rädda honom.

Pjäsens patos bärs upp av Ingemar Raukola som är synnerligen förträfflig som den sympatiska människan Ville. Föreställningens humoristiska behållning måste hänvisas till Jukka Aaltonen som gestaltar en papparobot. "Tjena kexet, står du här och smular?” kläcker Aaltonens karaktär ur sig, samt en räcka andra raggningsrepliker, eftersom han före det här var en dejtingrobot. På papparobotens initiativ utför ensemblen även en underhållande dans till Daddy Cool av Boney M. Jag är särskilt förtjust av att Aaltonen är klädd i en kaninmössa och lyfter för övrigt på hatten åt Ellinor Hellström och Camilla Reuter som står för pjäsens kostymdesign.

”En papparobot är bättre än ingen pappa alls”, hävdar Ville åt Lovelace som till en början inte har mycket till övers för mänsklig sentimentalitet. Har Ville rätt? Jag erinrar mig vad psykologen Sherry Turkle påpekar om teknikens inverkan på mänskliga relationer. Hon menar att ett alternativ som först anses vara bättre än ingenting alls riskerar att senare betraktas som det bästa alternativet. Exempelvis barn som känner sig övergivna kan komma att föredra icke-mänskligt sällskap, i form av robotleksaker eller spel.

I och med att pjäsen endast har en speltid på ca 40 minuter hinner ingen helgjuten story ta form. Syftet är snarare att väcka både etiska och existentiella frågor kring dynamiken mellan människa och maskin. Jag berömmer dessutom pjäsen för att den vågar lämna frågorna öppna. Pjäsen turnerar i högstadie- och gymnasieskolor, därav hoppas jag att ungdomar får möjligheten att föra en givande dialog med varandra och vuxna om de filosofiska spörsmål som de står inför.