Kolumn: Ljus i mörkret

30.12.2022 14:37
Det är midvinter, vi står inför det nya året 2023 och ett svårt år är till ända. Flera svåra år har gått. Det finns fortfarande sådant som vi gör första gången efter pandemin, stora skoljulfester eller luciakonserter, kanske samlas släkt och vänner hemma. Vi hade en långväga gäst hos oss flera dagar. Märkligt. Ibland är det trevande möten, samtidigt innerligt berörande. Det är mycket av det vi tog för givet som inte längre är det. När det blev dags för Giv mig ej glans fastnade jag särskilt vid orden ”Till hög, till låg, till rik, till arm kom, helga julefrid. Kom barnaglad, kom hjärtevarm i världens vintertid.”
För mig var lucias kröning i Ekenäs kyrka i år en alldeles speciell upplevelse. Snömagi utanför i Gamla stan och inne en bubbla av ljus. Kyrkoherden Anders Lindström uppmanade oss att ”ta med Ljuset ut i mörkret” och att glädjas över att Ekenäs i år återigen har en lucia. Vår unga taiwanesiska gäst var med på konserten och genom henne kunde jag, som ofta sker då vi berättar för en utomstående med annat perspektiv, se kvällen med nya ögon och mer djup.
– Är det något jag borde göra eller veta, frågade hon respektfullt strax innan vi gick in.
– Är ljusen in kronan riktiga, viskade hon hänförd då lucia sjöng.
Och mot slutet undrade flickan från miljonstaden: ”Är det här en så liten ort att alla känner alla?”
Ödmjukt tog jag in känslan av tacksamhet över att bo i en småstad och känna mig delaktig i gemenskapen där alla generationer samlades. ”Släkten följa släktens gång.” Julsånger som kantat våra liv, barnens klara röster, pianomusiken, granen, lucia och hennes följes långsamma gång var en lisa för själen. ”Du stjärna över Betlehem, o låt ditt milda ljus, få lysa in med hopp och frid i varje hem och hus.”
I år har jag funderat mycket på vilken låga som håller oss vid liv under svåra tider, på vägar ut ur mörkret. Världens och det egna livets vintertider sammanfaller inte alltid helt. Nyligen upptäckte jag hur viktig Astrid Lindgrens Sunnanäng (från 1959) var för mig som barn. Lennart Hellsing kallade den hennes ”mest problematiska bok” för att den hade ett sätt att berätta som tillhörde de vuxnas värld. Det är en dyster bok som beskriver folkets levnadsvillkor under 1800-talets andra hälft på den svenska landsbygden. Sagorna börjar alla med ”För länge sen, i fattigdomens dagar” och i mitt minne fortsatte de ”var allting grått”. Minnet fångar andemeningen. Ett av de fattiga barnen säger att ”här är alla dagar grå som sorkarna i lagårn” och det var tider då ”just ingen som brydde sig om, ifall en skolväg var kort eller lång”. Vintrarna ville aldrig ta slut. Flickan Malin får höra en saga och orden sjunker ner i hennes själ ”som morgondagg över en sommaräng”, speciellt orden ”Spelar min lind, sjunger min näktergal”, och när hon upprepar dem för sig själv ”försvann fattigstugans hela armod och elände”. Jag minns att också jag tyckte boken var problematisk, upprivande, men samtidigt beskrev den en gråhet och kyla som omgav mig och hoppet om en Sunnanäng  – vissheten om att något annat fanns och kunde komma. Astrid Lindgren sade en gång: ”Allt stort som skedde i världen skedde först i någon människas fantasi.”
I år har jag funderat mycket på vilken låga som håller oss vid liv under svåra tider, på vägar ut ur mörkret. Världens och det egna livets vintertider sammanfaller inte alltid helt.
Med min veckopeng köpte jag som barn blommor och gick ibland på det nyöppnade konditoriet. Jag blev påmind om att det fanns färger och ljus. Det var en livlina och när körsbärsträdet står i blom på vår gård, eller då krassen slår ut i min trädgård knyts livet ihop än en gång. Vintertiden varar inte för evigt.

ANDRA LÄSER