Då orden började hoppa omkring

Mosse Lindholm vill att man ska bete sig som vanligt när man träffar honom eller andra cancersjuka. – Prata om det som vilken snuva som helst. Det gör så gott att tala med någon. Och det är inte alltid den sjuka som mår sämst. Bild: Lina Enlund

Om olyckskorparna hade haft rätt skulle den här artikeln handla om utbrändhet. Mäklaren Mosse Lindholm har i mångas tycke jobbat som en galning. Men han gick inte in i väggen. Han drabbades av cancer.

Egentligen skulle han inte få träffa andra människor. Hans motståndskraft är nära noll. Men den talföre och mångfaldigt prisbelönte fastighetsmäklaren Mosse Lindholm, eller Mozze om han själv får välja, har lite svårt att vara stilla, framför allt att inte umgås. När vi möts på gården i Langansböle lägger han högtryckstvätten åt sidan. Han ska tvätta infarten senare.

– Jag blir så jäkla pigg av kortisonet, säger han.

Vi går runt hörnet till hans lummiga bakgård och upp på terrassen. Tom Petty ljuder ur den trådlösa högtalaren.

– Jag har börjat lyssna till orden nu. Vissa texter är verkligt djupa.

En galen kväll

Mosse bjuder på cappucino och småbröd som frun Sanne har bakat. Han berättar om torsdagen den 10 mars. Det var en helt normal arbetsdag. Han hade varit och kollat på säljobjekt i Bromarv och var tillbaka på Pojoviksbroarna vid 19-tiden. Klaffbron var på väg upp och av någon anledning tyckte han att han måste hinna över innan bommarna gick ner.

– Jag skulle köra mot rött och jag höll på att ramma en bil framför mig.

Det blev inget av det dumdristiga försöket. I sista stund lät han bli och tog upp telefonen för att läsa ett e-post meddelande i stället.

– Jag kunde inte läsa vad där stod. Orden hoppade hit och dit och till slut såg jag dem uppochned.

På kontoret tog det 20 minuter innan han kunde logga in på sin dator. Koden han använt i åratal fungerade inte. Han skulle plocka med sig en nyckel för en visning nästa dag. Men i nyckelskåpet hängde inte nycklarna där de skulle.

– Jag beskyllde för mig själv it-killarna för problemen med datorn och min sekreterare för oredan i nyckelskåpet. Jag förstod inte att det var mig det var fel på.

Mycket mer gick snett den kvällen och när han skulle gå hem försökte han låsa kontorsdörren med bilnyckeln. Han kom hem lite över elva.

– Jag berättade för min fru om det som hänt. Till all lycka insisterade hon på att köra mig till sjukhuset. Själv ville jag bara gå och lägga mig.

Från jouren i Ekenäs kördes han med ambulans till Lojo sjukhus där han lades in på intensiven.

– Jag hade en grym huvudvärk. Det hade jag inte haft sedan jag var 25 och drack rödvin. Sedan domnade min högra arm. Men den var sjuk samtidigt. Det var en väldigt konstig känsla.

Själv började Mosse, som jobbat från nio tio på morgonen till två tre på natten i många år och tagit emot kunder på kontoret ännu vid tio- elva-tiden på kvällen, misstänka att han hade gått in i väggen.

– Många har varnat mig för att det kommer att sluta illa. Jag har varit ganska trött på allt gnäll om att jag borde jobba mindre.

Men diagnosen i Lojo var hjärninflammation. Mosse låg i dropp och fick bland annat antibiotika intravenöst. Redan ett dygn senare kunde han läsa undertexterna på tv igen. Efter två veckor i Lojo fick han åka hem. Tanken var att han skulle börja jobba igen den 11 maj.

Han fick också grönt ljus efter att ha genomgått ett neurologiskt test på Ekåsen. Men bara fem dagar efter testet var den obehagliga yrseln tillbaka.

– Vi hälsade på min dotter i Helsingfors. Jag lade mig på hennes soffa för att vila. När jag tog upp telefonen så märkte jag att bokstäverna och siffrorna började hoppa omkring igen. När jag skulle prata sluddrade jag.

Mosse fördes med ilfart med ambulans till Mejlans sjukhus.

– Jag hörde att ambulanspersonalen sade "Nyt on kiire" (Nu är det bråttom, red.anm).

Det skulle bli tre veckor på Mejlans. Under den tiden började läkarna tvivla på den tidigare diagnosen. Provresultaten och symtomen stämde inte till alla delar överens med hjärninflammation.

– En läkare sade att det kan vara fråga om någonting helt annat och att man måste gå in i huvudet på mig. Det krävdes en biopsi för att få reda på vad jag har för fel och för att kunna göra mig frisk.

Biopsin gjordes på Tölö sjukhus. Man spände fast Mosse i en stol och fixerade hans huvud med fyra skruvar. Han var vid medvetande och fick följa med hela operationen via en monitor. Man borrade ett hål stort som ett tvåeurosmynt i hans skalle och tog en provbit av hjärnhinnan och en av själva hjärnan.

– Det kändes som en jordbävning när de borrade genom skallen fast den bara är två tre millimeter tjock. Men det gjorde inte ont.

Lymfom i hjärnan

Tack vare provbitarna kunde man fastställa diagnosen: Mosse hade drabbats av lymfom i hjärnan. Det är en väldigt ovanlig cancerform som är koncentrerad till huvudet. I Finland uppdagas bara cirka tio fall per år.

Nu har han fått sin första behandling med cytostatika och följande omgång inleds nästa vecka. Efter det borde man kunna se om behandlingen har effekt.

Mosse är inte den som tackar nej till en intervju. Inte ens när håret ska börja falla av honom och immunförsvaret är ungefär lika starkt som backlinjen i finska fotbollslandslaget. Men den här gången har han bara ett motiv att dela sin historia med VN:s läsare:

– Jag vill att folk ska förstå att reagera snabbare än vad jag hade gjort. Jag skulle inte ha sökt hjälp om inte min fru hade insisterat. Om du märker att bokstäver och siffror börjar snurra omkring så ska du inte vänta.

Han vet inte om det i hans fall fanns tidiga tecken på sjukdom.

– Det är svårt att säga, i synnerhet med tanke på att jag alltid varit på fläng. Jag har aldrig tyckt om att läsa. Men de senaste två åren har jag märkt att jag tappar helhetsbilden när jag läser och skriver. Ungefär en månad tidigare började jag märka att min underskrift inte blev som den brukade. Men i övrigt finns det inget jag kan sätta fingret på.

Han är inte bitter

Under de två och en halv månader som Lindholm åkte in och ut på sjukhus hann han i viss mån förbereda sig på att han kan vara allvarligt sjuk, i viss mån blev han också förvarnad.

– Det som skrämde mig mest var tanken på att det kanske inte fanns någon utväg.

Han är väldigt nöjd med den professionella vård och det bemötande han har fått. Men han kan tycka att läkarna ofta går som katten kring het gröt.

– Ingen vågar vara för negativ. Men ibland skulle de hellre få ge besked än säga "kanske".

Mosse Lindholm verkar kunna ta smällarna utan att bli bitter.

– Det är klart jag frågat mig själv vad jag har gjort fel. Men på vem ska jag bli arg? Min fru undrar hur jag orkar skämta. Men man blir så trött av att vara ledsen. Jag är övertygad om att man får flera år till att leva om man orkar vara glad. Dessutom: För 20 år sedan skulle jag ha dött av den här sjukdomen.