Kolumn: Hej, vilt !

Hej Hövdingen Sittande Älg: Du satt där vid vägrenen och såg sävligt på då jag körde förbi på femtiettan. En älg som sitter på sin rumpa? Ingen trodde på mig innan en kvällstidning bara några dagar senare hade ett foto om dig sittandes på en åker intill. Senare har jag träffat andra av din stam vid västnyländska vägar, och jag kan svära på att ni ler litet där, lugnt sittande, åt oss människor som skyndar förbi. Tack för dessa ömsesidiga leenden.

Hej Hälge: Hur många gånger krusades vi inte om förtur att korsa vägen, alltid på samma ställe, alltid i skymningen, jag på väg till eller från en biomatiné, du på dina ärenden till och från ditt kungarike på båda sidor av femtiettan. Min bils tusen kilo plåt skulle inte varit någonting emot dina ståtliga dito av levande material om du hade bestämt att använda din naturliga förtur. Jag grät då du många år senare låg på ett traktorflak. Tack för din chevalereska vänskap.

Hej Familjen Rådjur: Visst välkomnar jag era vackra gestalt på vår gård. Det är trevligt att ni inte uppskattar min musiksmak och har därmed hållit er borta från min trädgård, där kasserade cd-plattor dinglar som effektivt och ekologiskt skydd. Det är också trevligt att ni äter upp mina sommarblommor just då jag ändå har blivit less och behöver en orsak att köpa nya: från krokusar till narcisser till pelargoner till krysantemer har det väl smakats. Tack för grannsämjan.

Hej Klanen Vitsvanshjort: Vet ni att ni är skogarnas skarv, vitkindad gås eller mårdhund: en främmande art som har förökat sig från ett trevligt tillskott i mångfalden till pest och besvär för många. Men ack hur graciöst hoppat ni inte över vägen, en efter en, vackra med era fluffiga svansar och lekfulla vita stjärtar. Tack att ni tillsvidare inte har krockat med oss, fast nära nog har det varit.

Hej Släkten Hjortdjur: Ni blir fina bilder på glanstidningar och sociala media. Jag faller dock inte för bambiestetiken, utan ser dem mer som rebus: Hitta två tusen fästingar på bilden. Jag måste även erkänna att vi blev bara måttligt chockade då vi hade en färsk hjortbog på terassen härom morgonen: Nu vet vi att de vackra men skygga lodjuren är mätta och kommer på besök igen – ja, vi är inte fårfarmare och har därför råd med ett vänskapligt förhållande med rovdjur, fast gärna inte alltid så här inpå knutarna. Tack för att ni respekterar våra revir.

Hej Västnylänningarna: Avskedshälsningen har här bytts från “Sköt om dig” till “Kör försiktigt”. Vårt landskap är Finlands Hjortlandia. Varje år delas det ut ett par tusen jaktlov för nyländsk älg, dryga tio tusen på vitsvanshjort och även några hundra för den sällsynrta dovhjorten. I hela landet dödades det i fjol över 74 000 vitsvanshjortar. Debatten om vilda djurs vara eller icke vara brukar gå het alltid då det setts en varg, krockats med älg eller hjort, mötts med döda får eller kor eller setts åkrarna förstörda av gäss. Intressena och reviren krockar. Vi har ett mélange av näringsgrenar, stamvård, “gynnsam bevarandestatus”, viltkockar, trafiksäkerhet, jägare och jaktvård, naturens mångfald, djurens rättigheter, vegetarianer, djurvänner. Det är inte lätt att hitta en gemensam grund – inte mellan arterna, inte människorna emellan heller.

Tack, du, att vi ändå försöker.

PS. För en  vecka sedan blev det rabalder om tio hjortkrockar på en timme. Så var det det precis ett år sedan också. Är det månen månne? Eller hjortarnas hemliga höstritualer? Vad kan vi lära oss av varandra?