Mitt kluvna jag

I krig sporras soldaten till huvudlösa handlingar i patriotismens namn. Detsamma kan gälla regissören under en filminspelning, nu i filmkonstens namn. Vett och sans går åtminstone i mitt fall upp i rök. Nu talar jag om känslan av osårbarhet eller odödlighet – faktiskt – som triggas av att man som arbetsledare för ett 20-mannateam ska fatta avgörande och ibland hänsynslösa beslut. När man ska använda all den passion som krävs för att landa ett projekt som förberetts i åratal och som varenda cell i kroppen vibrerar av.
Besluten drabbar framför allt skådespelarna. Ett exempel är när jag i slutscenen på min första film Hemåt i natten drev en flyende Lasse Hjelt ut i Tullstrandens iskalla vatten. Alla i teamet och de Hangöpoliser som jagat honom hörde hans kvävda kallsupar och såg att han fick kramp men ingen vågade bryta. Sekunderna tickade fram allt långsammare ända tills jag fått min bild och skrek "tack".
Regissörens auktoritet är märklig. Tio år senare under inspelningen av En ros av kött skickade jag Dramatenskådespelaren Per Mattson ut på Årstavikens alltför tunna is. Det slutade bra även den här gången, men när jag beordrat upp honom i ett kyrktorn blev han så paralyserad av höjdskräck att han fick hissas ner i sele.
Ibland går ändå "beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över" (Hamlet). Under en nattfilmning på Åland av ett mord i ett grustag stod en grävskopa i vägen för kameran. Vi fick inte tag på någon ansvarig så jag bröt mig in i en byggfutt, hittade startnycklarna och lyckades starta kolossen som började rulla medan jag slet i spakar och stampade på pedaler. När jag till slut fick stopp på maskinen stod den och vägde halvvägs över kanten till gruskratern. Den räddande ängel var en av ljudteknikerna som placerade sig som motvikt på skopan med sina dryga hundra kilo. Mitt övermod hade så när blivit sista leken för mig, vilket ironiskt nog också var filmens titel.
Hamiltonserien Fiendens fiende filmades i Sverige, Marocko och Sovjetunionen och bjöd på många vanskliga situationer. I ett avsnitt ville jag höja tempot med en snabb utryckning per bil från säkerhetspolisens sida. Jag hade kört en hel del taxi och ansåg mig själv – i brist på stuntman – vara bäst skickad som förare. Den improviserade vansinnesfärden gick utan tillstånd eller avstängningar genom Kungsträdgården, mot enkelriktat och längs gågator i Stockholm city och skulle förmodligen i dag ha föranlett ett pådrag från polisens antiterrorenhet. I både Marocko och Moskva var de lokala säkerhetsarrangemangen ännu mindre existerande och jag fick ett rykte som jag delvis förtjänar.
Med åren har säkerhetstänket på filminspelningar skärpts på grund av försäkrings- och fackföreningskrav. När jag till exempel ville se Alexander Skarsgård (och min egen dotter) paddla ner för en strid norrländsk fors där kanoterna skulle välta så fanns skyddsombud och räddningsbåtar med erfarna forsrännare på plats. Bra förstås, men lite tråkigt. Jag är nog en tämligen kluven människa: våghalsig med bestämda åsikter på jobbet och försiktig och obeslutsam privat. Lyckligtvis har denna något schizofrena läggning inte ställt till det på allvar, varken för mina medarbetare eller för min familj. Kanske för att jag börjat inse att två halva personligheter är sämre än en hel. Och att film ändå bara är film.
ANDRA LÄSER