Joakim Groth summerar livet i filosofisk generationspjäs

Föreställningen börjar som en författarträff där före detta tv-kändisen Kristoffer Renn (Nicke Lignell) presenterar sin bok med livsvisdom han samlat på sig efter årtionden av flum (på 70-talet), världsförbättring (80-talet), tv-programledarskap (90-talet), missbruk, depressioner och trassliga relationer från och till. Publiken är placerad på två läktare snett mittemot varandra med skådespelarna emellan lite som på en arenateater. 

Till vänster låter scenografen Rosa Woldhek Betaniahusets vackra kyrkfönster skymta fram bakom några draperier, framför fönstren en sminkloge där de andra skådespelarna sitter framför speglar i rad och väntar på sin tur samtidigt som de byter peruker och kostymer. I tur och ordning kliver de in på scen i olika karaktärer – och som vanligt presenterar Joakim Groth oss för ett festligt persongalleri.

Vi hoppar fram och tillbaka i handlingen och får följa med Kristoffer Renn både som ung (Wilhelm Enckell), äldre (Sampo Sarkola) och äldst. Den unga hippietjejen Kiti (Greta Lignell) är hopplöst förälskad i och fixerad av den unga Kristoffer, på ett lite motsägelsefullt sätt – å ena sidan anklagar hon honom för att börjat ha sex med henne när hon var underårig, men å andra sidan hotar hon honom med att hon inte kan leva utan honom. Själv verkar han inte riktigt lika begeistrad fast han nog gärna delar både sin säng och sitt knark med Kiti. Men livet för det unga paret i olika riktningar och Kiti överlever trots allt.

Som äldre är Kristoffer först sambo med Marianne (Linda Zilliacus) men det håller inte heller i längden. Tredje och sista sambon Dessi (Zilliacus igen) träffar han i kön till telefonkiosken – vi som är äldre i publiken minns ännu livet före mobiltelefonerna – medan Hellen Willberg gestaltar Dessi som äldre, i nutid när Kristoffer är som äldst, och Greta Lignell och Wilhelm Enckell spelar hans vuxna barn. 

Det låter kanske rörigt men är inte så svårt att hänga med i på plats när man ser de olika personerna live för med hjälp av Annika Salorantas kostymer och Tuija Luukkanens masker och peruker har man åtminstone lyckats skapa vitt skilda karaktärer som är en fröjd att se bara de. Särskilt Hellen Willberg bjuder på många läckra rolltolkningar allt från överläkare till kulturjournalist men allra festligast är hennes studioregissör som drar ner skrattsalvor redan genom att ens visa sig på scen bakifrån.

Men en kvinna från det förflutna rör till Kristoffers liv ordentligt och vänder allt upp och ner: Sandra. Hon var praktikant på Kristoffers tv-program och spelas som ung av Greta Lignell och som äldre av Linda Zilliacus. De har olika minnesbilder av vad som riktigt hände den där natten när han skulle övernatta på hennes soffa och ord står mot ord – Kristoffer tvingas till självrannsakan. Manliga beteendemönster som tidigare generationers kvinnor kanske haft överseende med eller tyst lidit sig igenom anses numera i skenet av Me too både som moraliskt förkastliga och rentav kriminella. Men var de verkligen det, eller beror skillnaden i uppfattning bara på tidsandan? Vad är sanning? 

Joakim Groths text är fylld av lysande filosofiska pärlor även om det blir lite väl långdraget och pratigt emellanåt – när man regisserar sin egen text blir det extra viktigt att komma ihåg att ”kill your darlings”.

Helsingfors stad har ju osympatiskt nog sagt upp hyreskontraktet med Teater Universum i Betaniahuset som om ett år omvandlas till daghem – hur praktiskt det nu sen är med verksamheten utbredd på fyra olika våningar.

Jakten på nya lokaler pågår intensivt men något motsvarande med samma speciella stämning är förstås omöjligt att hitta, om man nu över huvud taget hittar någon lokal som passar alla de nuvarande fyra teatergrupperna under Universumparaplyet; Teater Mars, Teater Sirius, Teatteri Venus och Aurinkoteatteri.

Teater Mars lever nog vidare någonstans men det här är åtminstone sista chansen att se gruppen just i den här lokalen. Joakim Groth hotar också än en gång med att det här är hans sista pjäs – det har vi visserligen hört redan förut men man vet ju aldrig, så för alla Grothfans är det säkrast passa på nu.