Kolumn: Adventsljus och krigssånger

Mira Strandbergmira.strandberg@vastranyland.fi
27.11.2022 14:04
När min dotter var liten var hon rädd för att ensam gå upp i övre våningen om där var mörkt. Hjälpsamma föräldrar som vi var föreslog vi att hon skulle ingjuta mod i sig genom att sjunga högt och ljudligt när hon gick upp. Dessutom kunde sången skrämma bort eventuella spöken, liksom. Vad hon skulle sjunga fick hon själv välja, för det måste ju vara en sång med den rätta känslan för henne.
Följaktligen stampade sexåringen under en tid i vårt liv regelbundet upp för trapporna medan hon kraftfullt klämde i med ”Ja se Oolannin sota oli kauhia, hurraa, hurraa, hurraa”. Uppenbarligen var den krigiska sången vad hon behövde för att möta mörkret där uppe med huvudet högt (att hon över huvud taget kände till sången är sen en annan historia). Ibland förstärktes scenen av att hon hade en stekpanna i högsta hugg för att mota monstren. Här var hon sannolikt starkt påverkad av den tecknade filmen Trassel, där Rapunzel beväpnar sig med samma vapen. 
Hur som helst, dottern har sedermera överkommit sin mörkrädsla. Numera ackompanjeras stampandet i trapporna av tonårssuckar i stället för kampsånger, och stekpannan har bytts ut mot en kaffekopp på väg till rummet. Kanske sången fyllde sin funktion. Eller så växte hon bara ur sin rädsla.

ANDRA LÄSER