Teaterrecension: En klassisk resa genom juletiden på ÅST

Charles Dickens klassiska julsaga finner fotfäste på Stora scenen i Åbo Svenska Teater. Julens budskap uppenbarar sig stegvis i en virvel av undersköna julsånger och skräniga repliker.

Inbiten girigbuk. Ingemar Raukola är knappt igenkännbar som Ebenezer Scrooge.
Roland Ingelin
22.11.2022 13:18

Pjäs: En julsaga.

Roman: Charles Dickens. Dramatisering: Patrick Barlow. Regi: Tove Appelgren. Koreografi: Andrius Katinas. Översättning: Felicia Stenroth. Scenografi och kostymdesign: Pirjo Liiri-Majava. Ljuddesign: Kristian Ekholm. Ljusdesign: Antti Niitemaa. Maskdesign: Sarianna Sormunen. Maskdesign (Scrooge): Anniina Takala. Projiceringar: Sanna Malkavaara. På scenen: Samuel Karlsson, Stella Laine, Matti Raita, Ingemar Raukola och Sofia Törnqvist samt i jultrion Jannica Grönroos, Paavo Korvenmaa och Silla Pöyry.
Premiär: 16.11 på Stora scenen, ÅST.
Åldersrekommendation: 7+
Längd: ca 2,5 h inkl. paus.
Julen är på intågande. I väntan på årets mysigaste familjehögtid återgår vi till julens klassiska berättelser. Julen innebär traditioner, såväl folkliga som populärkulturella. Kanske det finns någon film eller bok som du har som tradition att avnjuta inför julen? 
Mitt barnasinne tillåter mig att årligen se på Mupparnas julsaga (1992), som baserar sig på kortromanen En julsaga av Charles Dickens. Samma roman har adapterats för scenen av den brittiska dramatikern Patrick Barlow. Pjäsen har översatts till svenska av Felicia Stenroth och spelas nu på Åbo Svenska Teater i regi av Tove Appelgren.

En saga med stämningsfulla julsånger

En julsaga är en enkel allegori om kärlek och rättvisa. Pjäsen är indelad i fem delar med varsitt symboliska budskap. Skådespelarna är också fem till antalet: Ingemar Raukola spelar huvudrollen Ebenezer Scrooge, resten av ensemblen gör pjäsens drygt 20 övriga roller. En julsaga tar vara på scenkonstens möjligheter och inkluderar en caroling-kör. Julstämningen infinner sig från första stund då sopranen Jannica Grönroos, barytonen Paavo Korvenmaa och alten Silla Pöyry bjuder på traditionella julsånger. Och de sjunger änglalikt vackert. Pjäsen hade gärna fått inkorporera jultrion ännu mer i berättelsen.
En som inte uppskattar julsång är den bittra snåljåpen Scrooge, som inte heller har mycket till övers för de nödställda i samhället. Och han kommer aldrig att ändra sig, hävdar han enträget. Givmildhet, kärlek och allt annat som hör julen till är bara humbug! Så ser utgångsläget ut i jakten på julens – och kanske också det mellanmänskliga livets – mening.

Julandan genom julars andar

En julsaga är också en spökberättelse. Året är 1842 i London. Det är julafton. Det är natten då Scrooge hemsöks av sin framlidna affärskompanjon Marley. Kedjor rasslar, röken sprider sig och en röst viskar rysligt: "Scroooge". Samuel Karlsson kravlar fram och skrämmer med sitt förruttnande yttre. "Det är inte vårt helga uppdrag att tjäna pengar”, förkunnar Marley. Spöket kommer med hårda bud: Scrooge måste öppna sitt hjärta för de utsatta. Men Scrooge är orubblig. Nåväl, isåfall kommer tre andar på besök, som förhoppningsvis förmår ingjuta lite ånger i gubben.
Jultrio i viktoriansk julskrud. Jannica Grönroos, Silla Pöyry och Paavo Korvenmaa sjunger fram julen.
Först ut är Stella Laine som svunna julars ande, en nätt och skimrande ljusalf som tar magisk kontroll över Scrooges kroppsrörelser. Tillsammans virvlar de till det förflutna för att bevittna hur unga Ebenezer sakteligen förlorar sitt hjärtas värme. Nästa i tur är Sofia Törnqvist som spelar en glittrig och mäkta manisk nuvarande julars ande. De tar bland annat en titt på hur läget är ställt med den underbetalda kontoristen Bob Cratchit. Se där, han firar knaper men kärleksfull jul med familjen. Det yngsta barnet Lille Tim förefaller vara i skralt skick. Måtte han överleva. Sist ut är Matti Raita som Kommande julars ande. Denna lakoniska gestalt visar en dyster framtid, som är oundviklig såvida Scrooge inte rannsakar sitt hjärta och ändrar livssyn.

Teatraliska övertramp på bildskön scen

Pirjo Liiri-Majavas kostymdesign och scenografi tål att överösas med beröm flera gånger om. Handlingen skulle lika väl kunnat utspela sig i vår samtid, men då hade vi gått miste om viktorianska kostymer hämtade ur en färgglad palett. Projiceringar och ljudspår skapar tillbörlig stämning i varje läge, allt från fasa till trivsamhet. Rörliga moduler föreställande stad och hem fungerar galant i varje scenbyte. Scenbilden tilltalar som helhet, jag får lust att kroppsligen förflytta mig till Dickens iscensatta värld. Visuellt är En julsaga en julgåva.
Raukola gör en tämligen högljudd och spexig Scrooge, karaktären framstår som både infantil och nästintill senil. Orsaken till att jag älskar Mupparnas julsaga, frånsett Mupparnas tjuskraft, är Michael Caines gravallvarliga tolkning av Scrooge. Caine avstår från att spela en primitiv Mr. Hyde; med endast subtila gester lyckas han förmedla sträv myndighet. Caine är ett styvt bollplank som kontrasterar mot sagans humor. Denna sofistikerade dynamik saknas dessvärre på den skrikiga scenen.
Pjäsens svaghet är dess överspel. Förvisso är det en familjepjäs och barn uppskattar spektakel, men man ska inte underskatta barnens förmåga att hänga med i subtilt skådespeleri. Och jag vrider mig i stolen, dock inte av skratt, då Raita spelar Scrooges gamla lärare och uppträder som en förstoppad pingvin på steroider. Med det sagt gör Raita en lysande insats som Scrooges godhjärtade systerson.
En julsaga har hjärtat på rätt ställe. Pjäsens storhet ligger i att den trots allt lyckas framställa julens sanna budskap. Ett omåttligt ha-begär är inget att ha, en sanning som är lika sann idag som igår. Med värme och hoppfullhet knyter sagan ihop säcken och önskar en glad jul till oss alla!

ANDRA LÄSER