Kolumn: Pappas pistol

"Jag minns också pappas reaktion när jag i barnslig naivitet frågade om han hade dödat någon ryss med den. Han skrek rasande att jag aldrig fick fråga något sådant igen".

Inte en enda gång nämnde min far kriget. Han var annars också tystlåten om sin bakgrund. Jag vet inte så mycket mer än att hans far var från Åland och dog i spanska sjukan. Och att han var alkoholist. En sjukdom som ofta går i arv och av den anledningen drack pappa knappt en droppe. Men när han fyllde femti blev grupptrycket från de som firade honom för starkt och han fick i sig ett glas för mycket. Jag tjuvlyssnade på männens fylleprat och hörde att krigsminnena flöt upp till ytan. De som alltid återkom som de starkaste upplevelserna i livet. Ingenting kunde konkurrera med skräcken, blodet, liken. Pappa hämtade något från pannrummet insvept i en oljig torkduk. Ett krigsbyte från Hogland mumlade han. En nio millimeters Browning sa nån annan, bästa pistolen av alla. Så började pappa till min förskräckelse gråta. Med tårade ögon lämnade han sitt eget kalas. Senare kallade han till sig oss barn, ville ta farväl. Ansiktet var märkligt hopdraget där han låg i sin säng och med dov röst förkunnade sin egen snara död.

Först nu fyrtio år efter att pappa dog på riktigt funderar jag på vad som egentligen hände. Var det så enkelt att han inte tålde sprit, eller framkallade pistolen minnen som var mörkt ångestladdade? Jag börjar läsa brev från tidigt 70-tal då jag flyttat till Stockholm. I ett av dem beskriver han julaftonen 1942 då han befann sig på Seitskär, en liten ö djupt inne i Finska viken. En prick på kartan.
Han skriver att det ryktades om att de ingick i en styrka som skulle köra ryssarna från Hogland. Han och fyra andra soldater fick order att skida till Lövskär för att dra på sig eld och försöka utröna deras eldstyrka. Pappa tyckte synd om en döv karelsk häst som led av posttraumatisk stress och som fick benen sönderrivna av skaren. Det meningslösa uppdraget utfördes för att de lydde order, det gjorde man då man hörde till krigsmakten. Efter att ha beskjutits av ”tungt artilleri och hört projektilerna skramla som spårvagnar i luften ovanför” slog de läger i kylan utan tillåtelse att göra upp eld. Den extra julransonen, två flaskor Jaloviina, fick stå för värmen. Han skrev: ”Det var en julafton bland flera dessa krigsår. Många upplevde den på platser där det var fruktansvärt och där livet längre inte hade någon betydelse, där det släcktes. Människan plånades ut så dödsbrickan inte ens kunde återfinnas och anhöriga aldrig fick någon klarhet om sin mans, fars eller sons öde.”

Hogland erövrades från ryssarna och jag tog för givet att pistolen var en trofé från den tiden. Jag minns också pappas reaktion när jag i barnslig naivitet frågade om han hade dödat någon ryss med den. Han skrek rasande att jag aldrig fick fråga något sådant igen. Pappa som aldrig annars visade ilska. Efter det försvann pistolen som jag i lönndom lärt mig att blixtsnabbt plocka isär och montera ihop.
Först efter hans död hittades den av min egen son och vi kunde se en gravering i stålet. Den tyska örnen med en svastika i klorna. 1944 hade vapenstillestånd uppnåtts med Sovjetunionen och tyskarna skulle drivas ut ur Finland. Men Hitlers befallning var att den strategiskt viktiga ön Hogland skulle bemannas. Situationen blev förvirrad för bägge sidor som fått order att skjuta i luften för att lura ryssarna. En av landstigningsbåtarna körde med full fart in i hamnen och rammade bryggan. Tyskarna tog sig upp på den men blev nedmejade av finsk eldgivning. Det blev ett blodbad med över 150 stupade tyskar.
Jag är övertygad om att pappa var en av dem som var med om mardrömsnatten på vågbrytaren. Som tvingades skjuta tidigare vapenbröder för att själv överleva. Som inte kunde rentvå sig från bilderna. Den tyska pistolen höll honom kvar i ett återkommande mörker återstoden av livet.
ANDRA LÄSER