När polisen inte talar svenska

Doktorsavhandlingen talar sitt tydliga språk. Många finskspråkiga poliser upplever att de inte talar svenska tillräckligt bra.

Den är litet oroväckande, filosofie magister Sanna Heittolas doktorsavhandling vid Vasa universitet. Heittola, som forskar i tvåspråkigheten inom polisen, slår fast att poliser som arbetar vid de tvåspråkiga polisinrättningarna i Finland inte har den språkkompetens som krävs i språklagstiftningen.

Enligt Heittola, som disputerar i morgon, uppskattar endast en tredjedel av de finskspråkiga poliserna att de kan svenska tillräckligt bra för att kunna sköta sitt arbete även på svenska. Det handlar om mindre än 40 procent, vilket kan jämföras med att över 80 procent av de svenskspråkiga poliserna uppfyller språklagens språkkrav när det gäller finska.

Om man ser helt krasst på situationen innebär det att majoriteten av de finskspråkiga poliserna anser sig kunna svenska sämre än nöjaktigt.

Det här är förstås inte bra, även om Heittola också påpekar att det praktiska polisarbetet inte behöver påveras alltför mycket. Antalet svenskspråkiga kunder är trots allt förhållandevis litet och poliser är också erfarna problemlösare. De kan ofta hitta kreativa lösningar för att kunna sköta sitt arbete på svenska.

Men en bristfällig språkkompetens kan ändå leda till problem. Polisens kundbetjäningsprocesser, speciellt på svenska, är inte optimala vare sig med tanke på språklagstiftningen eller ur kundens synvinkel. Det innebär också att alla medborgare inte alltid får betjäning på sitt eget språk. Om poliserna sedan föreslår språkbyte kan det i sin tur se ses som lagstridigt, konstaterar Heittola vidare.

Språket är samtidigt ett av polisens viktigaste arbetsredskap. Många frågor kan förmodligen lösas betydligt enklare om man kan kommunicera utan språkförbistring.

Samtidigt är det uppenbart att det också bland poliserna finns varierande attityder till språken. Heittola slår fast att det finns förhållandevis stora skillnader i de finskspråkiga polisernas språkkompetens och språkanvändning, vilket leder till att man sköter polisarbetet på olika sätt.

Här i den västnyländska regionen är rimligtvis de svenska kunskaperna på en bättre nivå än på många andra håll i landet, men nationellt sett är det förstås en utmaning att kunskaperna i svenska inte räcker till. Det kan också få praktiska konsekvenser i det dagliga polisarbetet då det finns en risk att språkkunniga poliser belastas mera. Också med tanke på medborgarnas rättigheter är det problematiskt eftersom språkkunniga poliser inte alltid är tillgängliga.

Det positiva i sammanhanget är att en stor del av de tillfrågade poliserna är villiga att förbättra sina kunskaper i det andra inhemska språket. Men där uppstår sedan nästa hotbild – en del av poliserna behöver svenska så sällan att det ur deras synvinkel inte lönar sig att lära sig språket.

Polisen är en av det finländska samhällets grundpelare och det borde alltid finnas både tilltro och förtroende för den myndigheten. Medborgarna har också alltid laglig rätt att använda sitt eget språk, finska eller svenska, i kontakterna med myndigheterna och dessutom ska då myndigheterna på eget initiativ se till att de språkliga rättigheterna också förverkligas i praktiken.

Så den här frågan borde egentligen inte ens behöva diskuteras. Men så är det tyvärr inte alltid.

ANDRA LÄSER