Helheten större än delarna i School of rock

Öva, öva och öva – och när du tror du är klar övar du ännu två gånger till. Så lyder Kalle Katz filosofi. Han är ny lärare på Lärkkulla när School of rock sätter igång med fokus på samspelsglädje.

Band. Emil Eskola, Moa Pöysti, Wincent Werner och William Lundin ser fram emot nya tag i School of rock.
– Jättebra! Precis så, men se till att tempot inte blir för släpigt, säger läraren Kalle Katz. Fyra tonåringar har precis spelat Harry Styles apokalyptiska The sign of times. Höstens första School of rock börjar lovande.
Och en gång till. Moa Pöysti stämmer in med en skönt hes stämma över tre enkla men geniala ackord av William Lundin på piano. Wincent Werners gitarr kommer in efter den småskaliga början, och bygger upp för klimax: Emil Eskolas trummor lyfter en bombastisk refräng som rungar i väggarna.
Vi befinner oss i en träningslokal på källarnivå i Lärkkulla. Stället andas många långa timmar av ackord som nötts in och solon som plinkats fram, men luktar inte svett som i de inre bilderna av källarrum där rockband finslipar sitt set. En gul, lurvig matta dämpar resonansen över det berlinerblåa plastgolvet.
I fjol hette bandet Clever generation, i år heter det kanske något annat. I början gick det segt men snabbt blev bandet samspelt.
– Oftast har det gått jättebra, bara någon enstaka låt har inte funkat, säger Moa Pöysti.

Finns intresse

Ett nytt läsår sätter i gång på Lärkkulla i Karis, och det betyder nystart också för School of rock. Här träffas ett rockband för att spela en gång i veckan.
– När vi en gång har proffslärare i huset kan vi lika väl öppna dörrarna för allmänheten, säger Kristoffer Holmberg som leder pop och rock-linjen på Lärkkulla.
Det säker sig självt att ett visst engagemang krävs för den som ska gå en hel utbildning, men bandtimmar en gång i veckan ger en möjlighet att få prova på. Och det fanns ett tydligt intresse för att spela i band bland ungdomar i högstadieåldern.
Och det finns plats för fler – med andra ord är det inte för sent för att börja spela i band ännu i höst.

Öva, öva, öva

Och ja, inte ens i en tid där datorn kan göra det mesta går det att smita från grovjobbet. Det gäller att öva, öva och öva – och när du tror du är klar övar du ännu två gånger till. Så lyder den nya läraren Kalle Katz filosofi.
– Repetition är inlärningens moder.
Lovisabons hjärta bultar hårdast för jazz, men som yrkesmusiker i Finland måste man spela allt för att överleva. Jazz är en organisk musikstil där improvisationen utgör en hörnsten, det går inte att göra enbart med datorn – åtminstone inte ännu.
– Många gör musik hemma med datorn, men att få låtarna att funka tillsammans i ett band är en helt annan sak.
Kalle Katz ser fram emot att ta itu med rockskolan. Han har själv en diger erfarenhet av folkhögskolor i såväl Sverige som Finland. Han spelar piano som huvudinstrument, har studerat jazz och är därtill ett stort fan av The Beatles. Av att undervisa har han mångårig erfarenhet. En glad och positiv attityd är också viktig för Katz – en irriterad lärare gör sin grupp en björntjänst.
– Jag är en barnslig pedagog, blir lätt ivrig och vill spela själv, säger Katz som gärna rycker in om gitarristen råkar vara sjuk på övningarna.

Samspelsglädjen största glädjen

Som lärare för både dem som musicerar på heltid och dem som spelar i band en gång i veckan ser han fördelar i både och. Medan musikstuderande ofta tar jobbet på stort allvar behöver den som deltar i School of rock inte vara fullt så seriös.
Här är det viktigaste att ha roligt och uppleva glädjen av att spela tillsammans.
– Samspelsglädjen är den största glädjen som finns, säger Katz.
Han är också nöjd över att få en uppdatering över vad unga lyssnar på nu för tiden, som gammal gubbe känner han sig ute ibland. Men också ny musik spelas med klassiska medel – i School of rock är det traditionella instrument som gäller.
– Det handlar inte om att spela komplicerat eller vara bäst på det man gör, det handlar om den magi som uppstår när ett band börjar funka tillsammans.
I den magiska stunden när alla bitar faller på plats kan det simpla vara perfektion. Tänk Rolling Stones – till att börja var de inte särskilt tekniska musiker, men urkraften i deras spelglädje fick världen att falla pladask.

ANDRA LÄSER