Kolumn: Ett album både före och efter sin tid

Sångaren i Portishead, bandet som alla kritiker älskade, gav för tjugo år sedan ut ett album som delade åsikterna. Albumet är melankoliskt och passar i november då dagen är som mjölkblandat vatten. Och när man, som jag, lyssnar idag hör man att Beth Gibbons egentligen var före sin tid.

KolumnDaniela Lillhannus
16.11.2022 14:01 UPPDATERAD 16.11.2022 14:40
God knows how I adore life
When the wind turns on the shores lies another day
I cannot ask for more
Så inleder Beth Gibbons, känd från triphop-gruppen Portishead, ett album hon spelade in en gång tillsammans med Rustin Man, mer känd som Paul Webb, känd från det jättekända bandet Talk Talk. Out of Season heter albumet och det är otroligt bra – topp tio folkalbum från 2000-talet-bra.
Det är tjugo år sedan Out of Season kom ut och det är min ursäkt för att tillägna det en krönika. Ingen annan kommer att skriva om det jag rädd, eftersom det knappt finns några musikskribenter kvar. Men jag lyssnar i alla fall varje år, varje födelsedag. Jag lyssnar för att klockan är åtta på morgonen och dagern ute är som mjölkblandat vatten, därför att allting i trädgården är gult och mosigt och på väg att falla till marken. November är högsäsong för Gibbons betraktelser av hur pissigt men också jättevackert allt kan te sig under senhösten.
Portishead plockade isär genrer och klippte ihop dem. De samlade gammal soul, blandade hiphop-beats med melodier som lät som musik från spionfilmer, och känslosamheten i Gibbons röst – ofta jämförd med Nina Simone och Edith Piaf – gjorde sig väl som kontrast till den eleganta ljudmattan. Alla kritiker älskade dem.
Men där Portisheads musik var sval och postmodern på ett väldigt nittiotaligt sätt är musiken på Out of Season inte alls särskilt sval. Den lånar från folk, blues och jazz. Det är “oooo”-stämmor, det är smäktande cello och en blåsorkester som sätts in för att riktigt markera klimax i vissa låtar. Det är melankoli, minnen av gamla relationer som kommer tillbaka och fyller ens psyke eftersom det är höst. Allting är dömt att dö och börja om. Man betraktar ett fallande löv, gråter lite och gläds åt att man i alla fall inte förlorat tron på kärleken. Distansen som alltid fanns under Portishead-tiden är bortblåst och i stället blir det hela, som amerikanska människor skulle säga, ganska extra. Alldeles för intimt, tyckte vissa recensenter år 2002.
Musiksajten Pitchfork kritiserade Out of Season för att vara melodramatisk. Domen löd som så att Gibbons röst är ljuvlig men hon är en kvinna som tycker för synd om sig själv. Recensenten missade faktumet att melodrama ytterst handlar om njutning, inte om lidande. Gibbons tycker inte alls synd om sig själv – hon avgudar livet när det är ruggigt, hörde de inte att hon sjöng det?
Det här var tio år innan Gibbons triphop-arvtagerska Lana del Rey slog igenom och alla påmindes om att popmusikens uppgift är att uttrycka bombastiska känslor och att laborera med kända kulturella troper. Ytterligare sju år tog det innan Lanas album Norman Fucking Rockwell! fick samma människor att fatta att genren folk ibland är bäst i världen på melodrama.
Gibbons och Webb experimenterar minst lika mycket med genre som Portishead gjorde, men vid millennieskiftet var deras typ av experiment helt enkelt inte på modet. Det visste Gibbons mycket väl: "kärlekens röst är alldeles omodern”, sjunger hon i låten Funny Time Of Year, med en röst som vibrerar av kärlek. Den som lyssnar på Out of Season år 2022 märker att Gibbons inte alls hade fastnat i gamla tider utan tvärtom visade vägen framåt.

ANDRA LÄSER