Kolumn: Skall vi slå vad?

Passionen för spel och tävlingslust är djupt rotad i vårt psyke. Den har funnits i alla kulturer i alla tider och redan tidigt började man utveckla hasardspel med insatser. I början av 1000-talet spelade kungarna Olof från Sverige och Olav Haraldsson från Norge tärning om ön Hisingen utanför Göteborg. Efter att båda kastat två sexor i rad blev det en avgörande omgång. Kung Olof kastade igen en sexa och ursinnig över den kommande försluten kastade kung Olav tärningen så hårt i bordet att den sprack och ettan och sexan blev uppåt. Resultatet blev sju och han vann. De gamla romarna var också ivriga på att slå vad och man såg hasardspelet som en symbol för livet. Filosofen Rlinius den äldre skrev redan på 100-talet att ”vårt liv är så beroende av slumpen att slumpen är vår gud”.

Alla har vi väl någon gång slagit vad eller spelat någon form av pengspel. Redan på 1920-talet importerade affärsmän de första spelautomaterna till Finland från Tyskland. Det var Pajazzo liknande spel och personerna blev beskyllda för att sko sig på folkets spelhunger. 

Min första kontakt med speldjävulen kom i tonåren i form av tipskupongerna. Det var engelska fotbollsligan som gällde på vintern. Med kulspetspenna skulle man kruxa för om man trodde på hemmaseger, oavgjort eller bortaseger för lagen i de tolv matcherna. Resultatet kom en gång i veckan. Jag och en kamrat kom på den genialiska idén att räkna ut hur många tipskuponger i varianten 1 X 2 som vi skulle fylla i för att vara säkra på att få tolv rätt. Uträkningen finns tyvärr inte bevarad men i något skede förstod vi att det skulle ta mer än en vecka att fylla i kupongerna och idén skrotades.