Jag hade just fått mitt första körkort och där stod den, en Volvo Amazon från 1963. Trots att den hade 14 år på nacken var den välskött och i mycket bra skick. Den blev en viktig del av min ungdom.
Eftersom jag igen står i beråd att byta bil började jag gå igenom alla jag har ägt under årens lopp. Jag blev överraskad hur märkestrogen jag har varit. Min följande bil blir nummer 11 av samma märke. Det finns visserligen några bonusbilar men det är en annan historia. Under årens lopp har jag förutom Amazonen ägt två PV:n, en 164 E, en 343:a, en 240:a, en 245 DL, 740 DL och två stycken V70:or. Några av dem var rena rama katastrofen. 240:an köpt jag privat via en tidningsannons av en kvinna i Helsingfors. Vi gick till en bank för att göra betalningen och det blev som en sketch i ett TV-program. Då summan var överförd till säljarens konto hoppade hon upp från stolen och ropade ett högt YEES så att alla i banklokalen stannade upp. I samma ögonblick förstod jag att jag blivit blåst men visste inte på vilket sätt. Det klarnade ganska fort. Då det första regnet kom började det droppa vatten in i bilen. Vid ett annat tillfälle flög motorhuven plötsligt upp då jag körde. Det visade sig att bilen var krockad men den var skickligt sminkad. Det var ett bittert ögonblick att inse sanningen.
