Kolumn: Drömmen om att vara en stabil person

Benjamin Lundin vinkar adjö för den här gången. Och sörjer att han inte är lika trygg i sig själv som sin stora förebild: kvinnan som klämde ut honom för 34 år sedan.

Benjamin Lundin med sin mamma år 1988.
Benjamin Lundinbenjamin.lundin@vastranyland.fi
02.01.2023 14:37 UPPDATERAD 02.01.2023 20:57
Skrivbordet är rensat och kalendern är tom. Mitt vikariat på VN är till ända, och när bara en spalt återstår att fylla vill jag passa på att skriva några rader om min stora idol och förebild: min mamma.
Hon är helt enkelt så cool. Så orubblig. När jag var liten köpte hon alltid två saker när hon skulle mysa till det: en Harlequin-bok och en chokladplatta. Alltid Fazers blå. För att jag inte skulle tigga av henne brukade hon lura mig att också chokladen var en bok, och jag trodde på det. Den var rektangulär och hård, lite tunn förvisso, men visst. Bok. Jag hade ingen orsak att tvivla. De här två tingen var så intimt förknippade för mig att jag fortfarande kan bli sugen på choklad om jag ser en bild av Fabios nakna bringa.
Några årtionden senare upptäckte mamma koreanska romantiska dramer på Netflix. Man skulle nästa kunna tala om en händelse av före och efter Kristus-magnitud. F.Kr. och e.Kr. funkar bra även här, före och efter Korea (syd, då). Samtidigt var det egentligen en helt naturlig evolution av Harlequin-läsandet. Ingredienserna är desamma, romantik och dramatik, med skillnaden att de 80-talsmaskulina dragen med skarpa käklinjer och kroppsbehåring är utbytta mot nästan photoshoppat polerade asiater.

ANDRA LÄSER