Brist på kommunikation i fallet Storsjö

Skall inte nämnden i sitt värv övervaka de ansvariga tjänstemännens arbete? Det kan förstås bli svårt om tystnadsplikten är det enda rådande.

I insändarspalterna har man den senaste tiden fått läsa om fallet Ethel Storsjö. Hon fick avslag på sin ansökan om färdtjänst. Många har ställt frågor och även kommenterat saken, stundvis har skribenterna rentav varit arga. Det är inte något att förundra sig över när man får veta hur en äldre handikappad person blivit behandlad.

Jag har även av äldre personer fått frågan om det skall få vara så här. Busstestet var rentav förnedrande och ger över huvud taget en totalt fel bild av verkligheten. Att köra en buss framför trappan där bussen inte i normala fall stannar är nog rätt magstarkt. Till resecentret är det säkert 700 meter. Att stiga på bussen och ta med sig rullatorn är inte så enkelt det heller. En buss har i regel höga trappsteg och för en som har svårt att röra sig är redan trappstegen ett hinder. En fråga som också borde ställas är om sektionen för klientärenden, de som fattat beslut i frågan, var med på testet.

Hänvisning till tystnadsplikten tycks vara det enda svaret man får när man försöker sätta sig in i fallet. Har social- och hälsovårdsnämnden fått den rätta informationen i fallet? Och så lyder min andra fråga: vad kan nämnden göra? Eller rent ut sagt; när tänker nämnden berätta vilka åtgärder man har tänkt vidta för att normalisera läget. Det kunde även vara bra att sätta sig in i hur Storsjös släktingar tänker och känner, ingen vill väl att de skall utpekas som oärliga bara för att de försöker hjälpa en äldre släkting.

En fråga till nämnden: skall inte nämnden i sitt värv övervaka de ansvariga tjänstemännens arbete? Det kan förstås bli svårt om tystnadsplikten är det enda rådande. Min förväntan är att nämndens ordförande sammankallar till ett möte där ärendet diskuteras. Eftersom vi i staden har ett äldreråd kunde det också få komma med synpunkter på hur färdtjänsterna kunde utvecklas och förbättras. Ärendet kan få ett lyckligt slut om man ser på det med medmänskliga ögon och glömmer den prestigeanda som nu tycks råda.

Ulf Heimberg, Skogby

Mer läsning