Brännande aktuellt på Viirus

Imponerande. Iida Kungingas och Oskar Pöysti gjorde intryck med sitt karismatiska skådespeleri.Bild: Janne Vasama

Teater Viirus går från klarhet till klarhet och spinner i sin senaste pjäs vidare på teman som förekommit också tidigare, som klimathotet och flyktingkrisen.

Pjäs: Den stora elden. Text: Roland Schimmelpfennig. Översättning: Ulf Peter Hallberg. Regi: Anders Carlsson. Regiassistent: David Sandqvist. Konceptplanering: Maria Lundström. Scenografi och kostym: Janne Vasama. Ljudplanering: Ville Kabrell. Ljusplanering: Lauri Lundahl. Videoplanering: Jonatan Sundström. Kameratekniker: Colin Thaa, Jodie Sinclair. Mask: Riikka Virtanen, Eija Kuokkanen. Koreograf: Andriana Seecker. På scenen: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Iida Kuningas, Oskar Pöysti, Jessica Raita. Föreställning på Teater Viirus 28.9.

Den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig, känd för den finlandssvenska publiken från Svenska Teaterns Peggy Pickit ser Guds ansikte i fjol, har skapat en mörk saga med kusliga drag av verkligheten, med en annalkande katastrof på ett nästan Tove Janssonskt sätt, och närmare än vi skulle vilja tro.

Ursprungligen hade Den stora elden urpremiär i Tyskland redan 2017 så den är ju skriven långt innan årets rekordsommar med extrema väderfenomen runtom i världen och den oroväckande onormala men ack så ljuvliga rekordlånga rekordvärmen här uppe i Norden. Som en domedagsprofetia på väg att besannas är den ännu mera sann i dag än när den skrevs.

Inledningen är sagolik. Ett idylliskt grönskande landskap som badar i solsken, en bäck som rinner genom dalen, mitt igenom en by, på åkrarna odlas vinrankor och betar kor, barn leker och älskande par har hemliga möten. Men ödet och klimatförändringarna drabbar de olika delarna av byn olika. På ena sidan av bäcken, som växer till en flod och så småningom ett hav, drabbas man av torka, feber, eldsvåda, hungersnöd och död. Andra sidan igen grönskar och glänser som förut. Varför drabbas en del medan andra sparas, och varför räcker man inte ut en hand till sina olycksbröder i stället för att bara se om sitt eget hus?

Innovativ teknik

Iscensättningen i teaterprofessorn Anders Carlssons regi efter Maria Lundströms koncept med hjälp av avancerad teknik av samma slag som använts både på Viirus, Svenska Teatern och Unga Teatern i några uppsättningar liknar ändå ingenting man sett förut. Själva landskapet med den tudelade byn och bäcken är en enorm miniatyr mitt uppe på scenen, där skådespelarna (Maria Ahlroth, Martin Bahne, Iida Kuningas, Oskar Pöysti och Jessica Raita) rör sig både omkring och ovanpå tillsammans med två kameratekniker (Colin Thaa och Jodie Sinclair) som filmar närbilder ömsom på små dockor i miniatyrlandskapet (design Janne Vasama), ömsom på skådespelarna, som dels agerar där bakom en tunn genomskinlig skärm, dels agerar ut direkt mot publiken. Effekterna förhöjs ytterligare av Jonatan Sundströms videoplanering kombinerad med Ville Kabrells ljud och Lauri Lundahls ljus.

Regissören Anders Carlsson imponerar genom att lyckas lägga det här enorma pusslet med så många olika beståndsdelar och få det att stämma. Det är visuellt så fascinerande att tekniken som här används på ett så innovativt sätt tidvis nästan stjäl uppmärksamheten från den viktiga texten, som ju ändå är det väsentliga. Man borde nästan se Den stora elden två gånger för att riktigt hinna ta in allt. Men bra om man söker sig till Busholmen ens en gång. Den stora elden är en viktig påminnelse om gångna tider när också finländarna flydde hemlandets missväxt och hungersnöd eller efterkrigstidens knappa förhållanden för grönare gräs på andra sidan sundet eller rentav oceanen. Det kan vara bra att komma ihåg i dagens värld när man diskuterar hur dagens båtflyktingar på världens hav ska tas emot och var de ska placeras. Vem har rätt att söka sig en dräglig tillvaro och framtid någon annanstans och på vilka villkor? Och är vi säkra någonstans eller håller jorden sakta på att gå under, kan vi ännu rädda vårt klot eller är klockan slagen?