Blöta vintrar rubbar livet i Finska viken

Återkommande milda och regniga vintrar bidrar till att Finska vikens vatten blir varmare, surare och saltfattigare. Det förvärrar övergödningen och rubbar ekosystemen. – Det gör lokala skyddsinsatser ännu viktigare, säger forskaren Anna-Karin Almén.

Finska vikens ytvatten har blivit varmare, surare och mindre salt under de senaste 36 åren, skriver ett forskarteam i en artikel i Environmental Monitoring and Assessment.

– Finska viken är ett grunt havsområde med stort sötvatteninflöde, vilket gör regnens inverkan större, säger Anna-Karin Almén som är artikelns huvudförfattare och forskare vid Tvärminne zoologiska station i Hangö.

Hösten präglades av ihållande regn som fortsatte in i januari. Mer sådant är att vänta framöver, om klimatprognoserna håller streck. Höstväder långt in på vintern är samtidigt dåliga nyheter för Finska viken. Mängder av sötvatten och näringsämnen spolas ut i havet, som tappar i salthalt.

Salthalten är högst i västra Finska viken och minskar österut mot Nevans mynning. Vattnet är också varmare i västra Finska viken där vattentemperaturen vintertid ökat med 2 grader på 36 år. I mellersta Finska viken har vattnet blivit varmare, både på ytan och på djupet, visar Anna-Karin Alméns forskning.

När forskarna granskar vattnets surhetsgrad ser de att värdet på pH-skalan har sjunkit med 5–8 tusendels enheter om året i västra Finska viken. Klimatförändringen ligger bakom förändringarna eftersom havet tar upp en del av den överskottskoldioxid som kommit ut i atmosfären. Koldioxiden blir till kolsyra och vattnet försuras, även om man fortfarande inte kan säga att det är surt.

Lokala insatser behövs

Östersjön har ändå en rätt dålig buffertförmåga mot havsförsurningen och är det havsområde som värms upp allra snabbast för närvarande.

– Då vattnet blir varmare försnabbas också de organiska nedbrytningsprocesserna i havet så att mer syre förbrukas, vilket orsakar syrebrist och frigör fosfor, säger Anna-Karin Almén.

När vattnet blir varmare och salthalten lägre förstärks också skiktningen som förhindrar yt- och djupvatten att blandas, vilket försvårar syrebristen ytterligare. Allt detta i kombination med att vinterregnen spolar ut näringsämnen från land bäddar för mer cyanobakterier och algblomningar på somrarna.

Även om algmassorna tillfälligt binder koldioxid och höjer pH-värdet förbrukas syret när biomassan bryts ned på hösten och vintern. På så sätt förvärras situationen, speciellt i kustområdena, trots att samhället har jobbat för att minska övergödningen.

– Klimatförändringen omintetgör en del av det arbetet. Det är tråkigt, men det betyder absolut inte att vi ska ge upp. Tvärtom blir det extra viktigt att man vidtar lokala åtgärder snabbt, säger Almén.

När vattnet blir varmare försämras dess förmåga att uppta koldioxid från luften. Förändringar i surhet och salthalt påverkar det marina livet.

– Salthalten påverkar bland annat förekomsten av olika djurplanktonarter. Vid lägre salthalt tenderar små planktonarter att bli dominerande medan de större minskar. Eftersom plankton är basen i havets näringsväv och viktig fiskföda kan det inverka på fiskbestånden, säger Almén.

Ohälsosam cocktail

Att havet brottas med "multipla stressfaktorer", som forskarna säger, betyder att det hotas från flera håll samtidigt: högre temperatur, mer regn, lägre salthalt, kraftigare försurning och näringsutsläpp blir ingredienser i en ohälsosam cocktail för det marina livet.

– Vi kan inte minska de globala koldioxidutsläppen i en handvändning, men med snabba och lokala insatser kan vi hjälpa ekosystemen och köpa havet mer tid. Vi kan till exempel identifiera extra känsliga områden och skydda dem, säger Almén.

Här brådskar det eftersom klimatscenarierna förutspår mer regn och sötvattenflöde till havet. Å andra sidan är variationerna mellan och inom åren stora, och så kan Östersjön begåvas med välkomna saltvatteninflöden genom de danska sunden. Ett sådant inflöde av saltvatten kom 2014 och underlättade syrebristen i djupen utanför Gotland, men puffade i sin tur syrefritt vatten upp mot norra Östersjön och Finska viken.

Algblomningarna med sjok av stinkande cyanobakterier är den för allmänheten mest uppenbara effekten av att Finska viken mår dåligt. Forskarna däremot kan följa utvecklingen genom betydligt fler indikatorer. I sin doktorsavhandling från förra våren studerade Anna-Karin Almén exempelvis hur hoppkräftor reagerar på surare vatten i laboratorieförhållanden.

Försurningen ledde till att hoppkräftor av släktet Acartia blev mindre till storleken, äggen kläcktes långsammare och larvutvecklingen påverkades.

– Det är ganska alarmerande om försurningen påverkar deras storlek eftersom den också styrs av temperatur. Nu ser vi en kombination av både varmare och surare vatten. Hoppkräftorna utgör jätteviktig föda för fiskyngel och exempelvis strömming.

Om de milda och regniga vintrarna fortsätter inställer sig frågan vad det betyder för Finska vikens marina liv. Anna-Karin Almén säger att det i ett längre perspektiv kan påverka arters utbredning och ge rum för fler sötvattensarter att sprida sig längre västerut i Finska viken. Exakt hur ekosystemet påverkas kan man inte veta. Alla förändringar behöver inte vara negativa.

Samtidigt, säger hon, skiljer sig Finska viken från Östersjön i allmänhet. Havet är så mycket grundare att de lokala åtgärderna kan bli ännu viktigare.

– Vi kan göra ganska mycket lokalt, i synnerhet på känsliga områden, för att hjälpa ekosystemen att klara sig.