Blandade karameller i liten ask

I en värld där romaner stundvis tenderar att bli allt tjockare, finns det alltjämt författare som väljer en annan väg.

Bok: Korta stycken

Författare: Johan Bargum

Förlag: Förlaget M, 2016, 103 sidor

Johan Bargum debuterade redan 1965 med novellsamlingen Svartvitt. Efter det har det hunnit bli en ansenlig mängd romaner och novellsamlingar, samt även priser och nomineringar. Det komprimerade formatet har varit författarens varumärke och i höstens bok Korta stycken förstärks greppet ytterligare.

Livets förgänglighet

Boken består av små storyer som varvas med betraktelser, inte sällan med en symbolisk naturlyrik som grund. Bäst är Bargum i de texter där han medvetet upplöser det rationella och med seglarens blick låter himmel och hav flyta ihop, sanning och saga, där verklighet och det enbart anade tecknas ner.

Då flyttar till exempel ett ljushårigt barn in från ingenstans, men försvinner lika snabbt igen. Kanske kan man se det som en hälsning från barndomen, det inre lilla barnet som alltjämt glider in i en tillvaro som är jordnära och karg, där döden sedan gör sig påmind genom åldrande kroppar. Det utspelar sig i en värld där författaren menar att inget längre blir som det har varit och där man kommer på sig själv med att man "allt oftare börjat skaka på huvudet åt det mesta".

Varierande texter

Bargum målar upp små livsbilder och berättelser i ett knapphändigt format där en boksida kan innehålla en teckning av ett helt liv. Här finns undertoner och strömmar, men på ytan är författaren mån om att hålla sig till det konkreta. Beskrivningarna av hur folk ser ut, eller den omedelbara omgivningen är exakta. Det händer tyvärr att han skriver läsaren på näsan, och slutknorren blir en form av avslutande visdomsord som enstaka gånger känns onödigt pedagogiskt tillrättalagda.

De här komprimerade texterna bryter av mot de behagliga berättelserna som i olika skepnader fångar in sommaren. Här finns seglingen som ett genomgående tema och den livsvisdom som en erfaren seglare kunnat lära sig under livets seglats.

Med jämna mellanrum dyker det upp en form av diktliknande små texter som har en ambition att förmedla något specifikt. Just det här greppet lättar visserligen upp helheten, men gör den samtidigt spretig. Under läsningens gång infinner sig tanken på att boken kanske egentligen består av en form av radanteckningar, små separata texter som författaren skrivit då inspirationen infunnit sig. Kanske texter som aldrig från början var ämnade att publiceras i samma bok.

Framåtdrivande grepp

Det här ställer krav på läsaren som snabbt skall pendla och växla mellan olika stämningar och stil, men det sker på bekostnad av helhetsrytmen. Ett exempel är när läsaren får ta del av en eterisk beskrivning av en sjöhästs parningsceremoni, för att redan på nästa sida slungas in i livet på en kvarterskrog i Tölö där Lindqvist och Pettersson huserar.

Kan man då inte läsa enbart små stycken i taget kanske någon undrar? Visst kan man det, men texterna är samtidigt till sin art framåtdrivande. Man läser gärna snabbt för att få veta hur det slutar. Det här är i sig ett imponerande grepp, då vissa texter kanske inte är längre än drygt en sida, men ändå omspänner en tydlig dramaturgisk båge.

Bred tematik

Här finns således många små pärlor, glimtar av liv och personer som blir förvånansvärt levande med tanke på hur flyktigt och knappordigt de ändå framträder. Bland dem en liten ljushårig kille som plötsligt hittas på en holme och saknar hem, bakgrund och historia. I andra texter känns formuleringarna mindre genomarbetade. Till exempel när författaren skriver om en kvinna som badar, "sedan klev hon ned för badstegen, sedan fick vattnet omsluta hennes kropp, sedan fick vattnet ta henne i sin famn". Författaren har många gånger tidigare gett prov på god gestaltning som är mindre sliten än just här.

Tematiken som behandlas utgår från ett brett ämnesperspektiv. Bland dem finns olika dilemman kring skilsmässor oavsett i vilken ålder de drabbar, barnlöshet, svartsjuka och övergivenhet. Här kan nämnas mannen som väntar på sin älskare med förlovningsringen på bordet och slutligen upplöses som fysisk person i sin förtvivlan.

Det är ett grepp som är ofta återkommande och speglar kanske livets förgänglighet, det flyktiga. Flyktigheten som förhållningssätt, där alltings försiktiga upplösande kontrasterar mot dödens rationella inträde där livet slutar i en urna.

Camilla Lindberg Reporter