Bland litteratur och livskriser

Bild:

Ibland måste man komma bort för att hitta tillbaka, eller hitta sig själv, eller kanske få distans från sig själv. Bland annat det funderar Sara Ehnholm Hielm på i essäsamlingen Och hjärtat, det var mitt.

Titel: Och hjärtat, det var mitt. Författare: Sara Ehnholm Hielm. Förlag: Förlaget 2018. 285 sidor.

När Sara Ehnholm Hielm flyttar till Rom i januari 2015 lassar familjen in hela sitt liv, katter, hundar, böcker, sängkläder, drömmar och förväntningar i en lastbil och kör i väg mot den eviga staden. Familjen skall leva och bo där ett år, arbeta, gå i skola och i Saras fall skriva en essäsamling om film. Skrivandet går dock trögt och i ett försök att skriva av sig, eller kanske snarare ett försök att hitta glöden i skrivandet igen, föds i stället en samling essäer om litteratur, skrivande, kvinnoroller och livet.

Ett liv fyllt av litteratur

Ehnholm Hielm har arbetat som förlagsredaktör och filmkritiker i många år, och det lyser igenom i hennes texter. Essäerna är fullspäckade med citat och referenser, och Ehnholm Hielm speglar både sitt skrivande och sitt liv mot litterära förebilder som Elena Ferrante och Karl Ove Knausgård. Även Ehnholm Hielms språk indikerar ett liv fyllt av litteratur. Det är målande, böljande, fyllt till brädden.

Enligt Ehnholm Hielm själv vill hon utmana sig själv att skriva så ärligt och modigt hon bara kan. Gräva in sig under den prydliga, tillrättalagda ytan av hustrun, modern och karriärkvinnan. Och det lyckas hon med. Eller åtminstone lyckas hon få sina essäer att kännas ärliga och modiga, ibland till och med blottande. Samtidigt är de så djupt personliga att sammanhangen och de andra personerna som omnämns förblir lite dimmiga för den oinvigde.

Förmågan att se sig själv

Men som läsare behöver man inte alltid få veta allt eller få svar på alla sina frågor. För Ehnholm Hielm skriver för sig själv, om sig själv. Utan att be om ursäkt för hur ingående och djupt hon fokuserar på sig själv. Hon berör en otrohet, den komplicerade relationen till sina döttrar, jobbet som ger henne så mycket men också tar så mycket. Det blir små inblickar i ett liv där Ehnholm Hielm tillåter sig själv att stå i centrum. Det är en kritisk blick hon vänder mot sig själv och hon varken förskönar eller förklarar. Men samtidigt blir denna ogenerade ärlighet förlåtande.

Denna studie i självupptäckt blandas friskt med nästan akademiska diskussioner om författare och litteratur. Helheten kommer att påminna lite om en gata i Ehnholm Hielms älskade Rom. Färgstark, smått kaotisk, ibland obegriplig för en utomstående, men alltid sprudlande livsbejakande.

Michaela von Hellens