Bistånd i byråkratins skugga

Efter stormen i Tshikapa är en föga idealiserande inblick i biståndsarbetets karga vardag, en berättelse om utanförskap och den goda viljans begränsningar.

Bok: Efter stormen i Tshikapa – En berättelse från Kongo-Kinshasa. Författare: Patricia Bruun. Förlaget 2018. 176 sidor.

Patricia Bruun balanserar på gränsen mellan fakta och fiktion. Hon gör inget anspråk på att skriva självbiografiskt, men samtidigt finns det en mängd likheter mellan henne och bokens jag. Bruun har arbetat med bistånd i Kongo-Kinshasa, och de detaljerade beskrivningarna av händelser, människor och miljöer känns djupt rotade i verkliga erfarenheter.

Bruuns beskrivning av den västerländska biståndsarbetarens vardag går från det personliga till det strukturella. Och det är i det personliga, i vardagsskildringar och personliga betraktelser berättade i jag-form, som boken är som allra starkast. Beskrivningarna av utanförskapet – att inte förstå språket, kulturen och normerna – är djupa och avväpnande. Mest berörande är ändå stämningarna av hemlängtan och längtan efter det bekanta och trygga, som Bruun skapar genom korta flimmer av minnen, ljud och dofter hemifrån. En pust av skärgårdsvind under den stekheta afrikanska solen, eller bilden av vårsolen på ett blåmålat golv hemma i Finland när man sluter ögonlocken.

Kung Leopolds vålnad

Bruun låter också andra känslor och insikter växa fram. Känslor av hopplöshet, och den sakta framkrypande frågan om man egentligen kan åstadkomma någon förändring. Biståndsorganisationer kommer och går, arbetsprojekt inleds men få får finansiering för mer än ett par år, och kvar blir tomma nybyggen i avlägsna byar där livet fortsätter som tidigare i väntan på nästa våg av goda intentioner.

Bruun reflekterar också över dem som kommit före henne, och de spår de lämnat efter sig. Äventyraren och barndomshjälten Henry Morton Stanley med sin starka koppling till Kung Leopold II:s terrorstyre, men även den svenska baptistmissionären Edvin Vilhelm Sjöblom som uppmärksammade omvärlden på de grymheter som begicks i fristaten Kongo.

I byråkratins bojor

Så småningom vänder Bruun blicken mot allmännare och mer strukturella problem kring biståndsarbetet. Bruun lyfter fram förlamande byråkrati, motstridiga intressen, bristande kommunikation och den eviga bristen på pengar.

Situationen i staden Tshikapa efter en förödande storm får belysa alla dessa punkter. Stormen drar fram och lämnar efter sig total förödelse och hundratals sjuka och skadade. Samtidigt står sjukhusen tomma eftersom ingen har råd att betala för vården. Myndigheterna står handfallna och den lokala överläkaren håller orubbligt fast vid sina order om att ingen som inte kan betala skall släppas in. Samtidigt ökar risken för att epidemier av smittosamma sjukdomar skall blomma upp, sjukdomar som internationellt bistånd satsat miljoner på att bekämpa.

Biståndets realiter

I Tshikapa flyttar Bruun fokus från jag-berättaren till andra karaktärer. Sjukhusets överläkare får komma till tals, liksom några offer efter stormen. Efter oändliga samtal fram och tillbaka har alla byråkratiska käppar i hjulen röjts undan, och en hjälpaktion kan äntligen inledas. Patienternas livsöden är berörande, och framför allt ambivalensen i vem som dör och vem som överlever, beroende på slentrianmässiga beslut som fattas tusentals kilometer bort, är en omskakande insikt. Texten fungerar ändå bättre när Bruun beskriver händelserna ur sitt eget, eller berättarens, synvinkel, och bejakar utanförskapet snarare än att försöka sätta sig in i lokalbefolkningens position.

Bruuns berättelse är inte en direkt kritik av biståndsarbetet, men däremot nog ett förmänskligande av det. Goda intentioner mättar inga magar och botar inga sjukdomar. Boken fungerar däremot som en påminnelse om att hårt arbete och tråkigt vardagsstret kan rädda liv, så länge man inte låter cynismen och hopplösheten ta över.

Michaela von Hellens