Bisarr teater med viktigt tema testar publikens gränser

Förfalskad. Minttu Mustakallio (Karin), Frank (Kristofer Möller) och Martin (Niklas Åkerfelt) ser förbluffade på när Liz (Cecilia Paul) gör en Meg Ryan.Bild: Cata Portin

Peggy Pickit ser Guds ansikte av Tysklands främsta nutidsdramatiker Roland Schimmelpfennig liknar ingenting man sett på Svenska Teaterns scener förut, och inte på många andra scener heller, för den delen.

Peggy Pickit ser Guds ansikte av Roland Schimmelpfennig

Översättning: Ulf Peter Hallberg

Regi: Anna-Maria Karvonen

Scenografi, ljus- och dräktdesign: Jaakko Pietiläinen

Ljuddesign: Hanna Mikander

Hår och mask: Pirjo Ristola

På scenen: Minttu Mustakallio, Cecilia Paul, Kristofer Möller, Niklas Åkerfelt.

Premiär på Svenska Teaterns Amos-scen 28.1.

Det är fråga om en mångfacetterad pjäs som tar upp många olika parallella teman, som exempelvis biståndsarbete och nykolonialism, småborgerlighet och idealism, föräldraskap och barnlöshet, passion och otrohet.

Föreställningen utspelar sig under en ovanligt pinsam middagsbjudning hemma hos ett välbärgat läkar-sjukskötarpar, Liz (Cecilia Paul) och Frank (Kristofer Möller). För första gången på länge träffar de läkarparet Karin (Minttu Mustakallio) och Martin (Niklas Åkerfelt), som jobbat sex år som biståndsarbetare någonstans i Afrika. Men det råder ingalunda någon varm vänskap mellan de gamla studiekamraterna, tvärtom. Man sneglar avundsjukt på varandra och varandras livsval, stämningen är pinsam och smockorna hänger i luften, både mentalt och bokstavligen.

Medan Karin och Martin har ägnat sig åt världsförbättring har Liz och Frank satsat på materiella världen och skaffat sig ett vräkigt hem och ett frånvarande barn. De kan inte låta bli att grovhångla inför sina gäster men tonen dem emellan är allt annat än kärleksfull. Karins och Martins idealism kan också ifrågasättas – var den genuin eller attraherades de främst av livsstilen med feta dagtraktamenten och tjänstefolk i hela kvarter med idel biståndsarbetare och frivilliga? Eller hur kunde de först ta hand om en föräldralös afrikansk flicka och sen bara lämna henne kvar när de åkte hem? Hur har den delvis ofrivilliga barnlösheten och ömsesidiga otroheten påverkat deras förhållande? Och kan någondera ha dragit på sig HIV-smitta?

Det är stora och viktiga frågor om moral och etik som behandlas i Schimmelpfennigs text, inlindat i en absurd humor som gör föreställningen verkligt bisarr vilket understryks skickligt av Anna-Maria Karvonens regi, ibland nästan till överdrift. Det känns nästan som effektsökeri där man försöker chocka publiken så mycket som möjligt bland annat med exponerande av alla de äckligaste kroppsvätskorna – blod, var, spyor, piss och skit. Nakenchocken blir slutligen för mycket för ett premiärlejon på första raden. Själv är jag glad att det inte var den här föreställningen där man testade lukteffekter.

Skådespelarna gör alla stronga insatser. Cecilia Paul kan ledigt mäta sig med Meg Ryan när det gäller orgasm-fejkande, Kristofer Möllers Frank förnedrar sig själv utan att förlora sin pondus, medan Niklas Åkerfelts Martin dövar sig med sprit men visar sin sårbarhet till slut. Största behållningen var ändå Minttu Mustakallio, som jag beundrat i åratal men aldrig sett live förut. Mina höga förväntningar överträffades på alla sätt. Minttu Mustakallio är en mästare på att utrycka starka känslor med små medel och hennes sinne för tajming är perfekt. Dessutom talar hon en alldeles utmärkt svenska.

Scenografen och dräktdesigern Jaakko Pietiläinens visuella utformning är pricken över i:et. Det lyxiga vardagsrummet är kliniskt vitt och möblerat med hudfärgade, köttiga möbler. Karins hellånga kreation i guld är helkul, så totalt over-the-top. Och Peggy Pickit? Det är den plastiga dockan som Liz och Franks dotter hade velat skicka till Karins och Martins afrikanska dotter – om hon nu ens är vid liv längre?

Siw Handroos-Kelekay