Behagliga toner i salongen

Bild: Sara Selenius

I Villa Mechelins kök träffar jag kvällens musiker och när jag frågar om instrumenten berättar Miikka Hakomäki att hans altviolin är en "kopiornas kopia”.

Konsert: Kammarkonsert med Miikka Hakomäki, altviolin, Jonne Grans, gitarr. Arrangör: Ekenäs konsertgarantiförening. Plats: Villa Mechelin, Bromarv, 1.10.

Jag får höra historien om Antonio Guadagnini i Torino som fräckt framställde violinkopior och Hakomäkis altviolin är i sin tur en kopia på kopian, trots att inte ens färgen är samma som Guadagninis. Just Hakomäkis altviolin hör till de största modellerna, som är formade enligt Stradivarius-modellen.

Till vardags jobbar Miikka Hakomäki som stråklärare vid Kankaanpää musikinstitut. Innan han greppade altviolinen studerade han violinspel. Vid Sibelius-Akademin har han studerat för bland andra Teemu Kupiainen och Lilli Maijala och år 2010 ingick han i den kvartett som vann stråkkvartettserien i den nationella Erkki Melartin- kammarmusiktävlingen.

Kvällens gitarrist Jonne Grans arbetar som lektor i gitarrspel vid musikinstitutet i Raumo och har vid Sibelius-Akademin studerat för Andrzej Wilkus och utomlands för bland andra Jürgen Ruck i musikhögskolan i Würzburg i Tyskland. Hans biinstrument är mandolin och han har också avlagt en musikpedagogexamen vid Åbo Musikakademi.

I söndags samlades publiken i Villa Mechelin i Bromarv för att ta del av samma konsert som musikerna gav i Lojo i lördags. Efter att Bromarf Marthaförenings ordförande Maj-Britt Malmén sagt några ord om den gula Jugendvillan tog musiken vid.

Temperaturen påverkar klangen

I handen håller jag ett mycket underfundigt och informativt programblad. Estniska Arvo Pärts (f. 1935) stycke Fratres får inleda denna klassiska konsert. Den förekommer i en mängd olika instrumentsammansättningar, arton versioner faktiskt. Rappt flyger stråken över strängarna och övergår i en lugn orgelpunkt när gitarren inleder sin melodi i enkla intervaller.

Renheten är inte den bästa i början, men det beror på temperaturväxlingar i villan, som den här tiden på året gått i vintervila. Musikerna stämmer efterhand och stycket forcerar framåt. Violinen klättrar upp och ner i mollstämda klanger. Den karakteristiska melankolin i Pärts musik är behaglig. Grans gitarrspel är intensivt och han andas med musiken, Hakomäki har en mera avslappnad inställning till spelandet men håller en stadig blick på sin kompanjon.

Finländska kompositörer

Bengt Johanssons (1914-1989) kompositioner Canzona och Ménestrel är ursprungligen arrangerade för cello med pianoackompanjemang. Canzona för tankarna till Debussy, det är en mollmelodi med folklig klang. Ménestrel målar spanska tonfärger över stockväggarna och Grans ihärdiga staccato-ackompanjemang rör sig på hela greppbrädan.

När vi kommer till Einojuhani Rautavaaras (1928-2016) Partita tar Hakomäki paus och Grans fortsätter ensam. Han berättar att första versionen skrevs för gitarr, men för att den skulle nå ut till den större marknaden så passade Rautavaara på att arrangera den för piano också. Känslan den ger med gitarr är någonting spanskt, med jazziga vibrationer och det snabba plockandet har likheter med ett heavy-solo. Ingen musikgenre står utan bakgrund. Stycket håller publiken på nålar.

"Kaiu, kaiu, lauluni …" skulle Toivo Kuulas (1883-1918) Aamulaulu inledas om en sångare varit på plats. I stället får Hakomäki med breda och vackra glissandon spela den välkända sången som är skriven kring samma tid som huset de spelar i är byggt. Lite mer osäkert ljuder melodin i Satu illasta. Unisont klingar den däremot fint. Gitarren lever snyggt i nedgående baslinjer. En smäktande Lied får altviolinens breda kropp att ljuda och sången får avsluta första delen av konserten.

Likvärdigt samarbete

Tidsmässigt åker vi bakåt när Franz Schuberts (1797-1828) musik skall avsluta konsertens andra del. Grans inleder med Menuett ur Sonat nr. 18 för piano, som är arrangerad för gitarr av Francisco Tárrega, mannen vars stycke Gran Vals för övrigt gett upphov till Nokia Tune. Menuetten kräver långa och snabba fingrar och tonerna glider kontrollerat. Gitarrens strängar ger pianosonaten en mer jordnära klang.

Jag uppskattar de korta musikhistoriska berättelser vi får höra mellan styckena. Den sista handlar om ett instrument som påminde om en gitarr men som ackompanjerades som en cello, en så kallad arpeggione, konstruerad av Johann Georg Staufer år 1823. Kvällens huvudnummer, Sonat i a-moll 'Arpeggione', utgavs 1871, långt efter Schuberts död, men då hade intresset för instrumentet redan svalnat. Altviolinen får i kväll fungera som arpeggionen. Tack vare att Schubert själv var rätt skicklig på gitarr så fungerar ackompanjemangsdelen lika bra som med piano.

Fastän det känns som om vi hamnat i en annan tid så fungerar musiken. Adagiodelen är som en vaggsång för ett barn som ännu inte vill somna, mjukt tillslumrande, men plötsligt ettrigt energisk. Det avslutande allegrettot tyder på att det inte lär bli någon sömn.

Sluttonerna kräver ett ihärdigt fingerarbete av båda musikerna. Denna instrumentsättning ger känsla av två solister, vilket jag tycker är fräscht. Inte så att de försöker överrösta varandra, utan snarare så att de tillsammans lyfter fram musikens alla delar som likvärdiga.

Sara Selenius