Man får förstås hoppas att Peik von Essen inte är synsk, för i hans kriminaldrama är läget här i Finland redan oroväckande likt kaoset i Sveriges storstäder med våld, knark och gängkriminalitet. Han lyckas väcka ens nyfikenhet genast i inledningen när berättelsens jag, kriminalinspektören Conrad ”Conny” Bergman står i beråd att utplåna alla spår av sig själv; bränna kläder, pass och skolbetyg, och radera kontaktlistan i sin telefon, men blir avbruten – ”de är redan här”.
Motvilligt infinner sig Conny på jobbet på polisstationen och snart är han insyltad i utredningen av ett dubbelmord med drag av tortyr. Mordoffren är en 16-årig föräldralös flicka som bott på fosterhem och hamnat i dåliga kretsar och hennes pojkväns bästis – bägge tjallare, informatörer hos polisen. De är fastspikade och fastkedjade lite som Fenrisulven var fastbunden av gudarna i Asgård eftersom han var farligt stor och stark (han dödade ju Oden när han äntligen lyckades ta sig loss).
Beskrivningen av liken är nästan äckligt realistisk. Bevisen pekar åt ett visst håll och polisen jobbar vidare på det spåret, men Conny går sin egen väg till sin chefs irritation och försetts i husarrest. Men förstås ger han sig ut i mördarjakten igen och råkar ut för både överfall och mordhot samt blir vittne till ett gisslandrama samtidigt som han listar ut vem den skyldiga är, och dramat har en överraskande upplösning.