Bångstyrig pubertetsskildring

I Minna Lindebergs och Jenny Lucanders nyutkomna bok När vi blev vuxna har sommarlovet precis börjat och Nadja Nubb ska fylla tretton år. Hon bor i en höghuslägenhet med sin mamma men tillbringar det mesta av sin tid hos bästa vännen Carolus Savander som bor på femte våningen. Höghuset och dess närmiljö blir fonden mot vilken Nadjas och Carolus sommar utspelar sig.

Bok: När vi blev vuxna. Text: Minna Lindeberg. Illustrationer: Jenny Lucander. Förlaget 2018, 70 sidor.

Hemma hos Carolus "luktar det böcker, knarrande parkettgolv och gamla värdefulla soffor där man sitter och spelar Afrikas stjärna", men bakom den idylliska fasaden framgår det snart att allt hos familjen Savander inte är riktigt som det ska. Förutom Carolus bor där också hans 18-åriga storasyster Joanna som mest sitter på kaféet vid busstationen och "ibland slår sönder fönster och måste diskutera med skolkuratorn. Sen gråter hon". Deras pappa, herr Savander, "är för gammal för det mesta som händer. Hans hud är tunn som hos en mumie och hans hjärna snurrar högt som en gammal dator". Ändå trivs Nadja bättre i det kaos som råder hos Carolus än hemma hos sig. Inget skulle störa sommarlovstillvaron om det bara inte vore för Arn Gummerus som, när herr Savanders hälsa börjar svikta, hotar att omhänderta Carolus och Joanna och ta dem till sitt barnhem Joshua's Heart i Noux urskogar.

Kufiska, bisarra vuxenvarelser

Nadjas rappa och självsäkra berättande rymmer både ilska och sorgsamhet. Hon klär sin tillvaro i anekdoter där verkligheten och lögnen ter sig lika trolig som absurd och det för läsaren gäller att acceptera både och. Barndomens maktlöshet känns orättvis och trång, de vuxna förefaller främmande och avlägsna, antingen genom en disträ tankspriddhet eller faktiskt frånvaro. Nadjas mamma kollar oftast ner i sin telefon, herr Savander sitter försjunken vid sitt piano.

I periferin finns Nadjas pappa, Lars "Loser" Nubb, som lämnat sin familj och flyttat till Borgå med sin nya argentinska fru, och vars tafatta försök att närma sig sin dotter avfärdas av henne. Närvaron av Carolus och Joannas döda mamma hänger kvar i lägenheten genom hennes plastlådor och påsar, granntanten Hjördis "Halleluja" Tallberg citerar Bibeln och hör röster från underjorden i ventilationsrören.

Arn Gummerus "är gjord av järn och läder, trädbultar, mässing och kugghjul. Hans yttre är taget från en död människa som ingen kände, men som en tjuv grävde upp på en kyrkogård i Wales i början av 1700-talet". I Nadjas gestaltning blir de vuxna minst sagt kufiska, bisarra varelser. Deras värld målas upp som underlig och samtidigt eftersträvansvärd.

Vuxen genom företagsamhet

Vuxenhet blir också lösningen på hotet om barnhemmet i Noux urskogar. För att snabbare blir vuxna bestämmer sig Nadja och Carolus för att bli företagare. Joannas pojkvän, den 17-årige Janke Järvi som får det att kittla i magen på Nadja är också företagare, och han har lovat hjälpa dem. Uppe i höghusets förvaringsvind grundar de djurparken North Caranya Park, där de bereder rum för kaniner, marsvin, undulater och en leguan som de hittat på en köp- och säljtjänst på nätet. Joanna snattar mat och foder åt djuren, Janek köper öl och cigaretter åt dem och Carolus förfalskar e-postmeddelanden från husets övervakare. Nadja har behå på sig för första gången och har lärt sig hur man tungkysser.

När vi blev vuxna balanserar mellan olika genrer, utan att helt platsa in någonstans. Handlingen är på gränsen till för vågat och våldsamt för barn i 12–13 års åldern: tonen är ironisk, skämten råa och verkligheten ibland synnerligen sorglig. Men samtidigt är det just den här bångstyrigheten som fungerar som dragningskraft i berättandet. Vad inringar åldern mellan barndom och tonår om inte behovet att tänja på gränserna? Är inte den tiden i högsta grad en balansgång, präglad av en längtan som drar hårt åt båda hållen? Allt det nervkittlande som den kommande vuxentiden ska föra med sig vägs mot den skyddade och välbekanta tillvaro barndomen inneburit. Lindeberg skriver fram den här ambivalensen med en träffsäkerhet som är lustfylld att läsa.

Textens stämning går igen i Jenny Lucanders illustrationer som är lika oregerliga, humoristiska och vemodiga som resten av narrativet. Såväl det helhetsmässiga intrycket som detaljerna bygger vidare på och ger mervärde åt berättelsen. Speciellt i de illustrationer som fyller hela uppslag och därmed får läsarens odelade uppmärksamhet kommer bilderna till sin rätta. Nadjas och Carolus sommar tecknas fram i all den brokighet och udda detaljrikedom som medföljer övergången från barn till vuxen, och som läsare vill jag bara dras med.

Kaneli Johansson