Skatteojämlikhet är ett liv i lyx för få, en daglig kamp för många

Den offentliga debatten om beskattning brukar oftast framskrida på de borgerligas villkor i medier ägda av stora kapitalägare.

Det är knappast förvånande att den också har en tendens att sätta frågan om beskattningens nytta mot frågan om rättvisa. Enligt högerpolitiker och opinionsbildare är vi alltid tvungna att välja mellan att antingen bära på en orimligt tung skattebörda eller nöja oss med en liten statsapparat och glömma allt om ekonomisk trygghet för alla.

Denna motsättning är förstås vilseledande. Den välfärdsstat som uppstod i de nordiska länderna under efterkrigstiden är en skarp påminnelse om att rimlighet, allmännyttighet, effektivitet och hållbarhet kan förenas i ett och samma skattesystem. Årtionden av nyliberala skattereformer och privatiseringar har dock skapat en paradox: Det vanliga folket betalar en stor andel av sina inkomster till staten och får ett trasigt socialt skyddsnät i utbyte.

Detta är varken rimligt eller effektivt, vilket blir allra mest uppenbart i hur levnadskostnader påverkar ens disponibla inkomst.

Tänk till exempel på en medelålders manlig vd för ett privat aktiebolag som under 2021 förtjänade 350 000 euro i löner samt 50 000 euro i dividendinkomster från aktier han äger i olika företag. Efter att ha betalat skatt på sin lön samt på kapitalinkomster hade han 180 000 euro kvar. Han hör alltså till den rikaste procenten av finländare. Vår vd bor ensam i ett nyköpt enfamiljshus med fyra rum i Grankulla och betalade 21 000 euro i boendeutgifter, 4 500 euro i matkostnader och 7 000 euro i driftskostnader för sin bil. Då hade han 148 500 euro till sitt förfogande. Inte så illa, eller hur?

Tänk härnäst på en lärare med en lön på 3 500 euro i månaden, vilket verkar som ett stort steg från vår vd, men är medelinkomsten i Finland. Det gör 42 000 euro i året och efter skatt har hon 30 000 euro kvar. Vår lärare bor i en egen tvårummare i Vanda och betalar 10 000 euro i boendeutgifter och 3 500 i matkostnader. I sin några år äldre bil kör hon mindre än vår vd och betalar 4 000 euro i driftskostnader. Efter det har hon 12 500 euro kvar till sitt förfogande.

Vårt sista exempel är en närvårdare med en årsinkomst på 28 000 euro. Efter att han betalat skatt återstår 22 000 euro. Han bor ensam i en lägenhet i Helsingfors, betalar 9 000 euro för sitt boende, har 3 500 euro i matkostnader och använder 700 euro på kollektivtrafik. Då blir han kvar med 8 800 euro i handen.

I förhållande till vår vd har vår lärare och närvårdare det mindre roligt när de kollar på sina konton och besparingar. Det är inget nytt att höginkomsttagare har råd med mera och bättre, men i våra exempel kan vi grubbla på mer än bara det. Vår vd har en märkbart dyrare livsstil, men kommer ändå att ha kvar närmare 40 procent av sin ursprungliga lön, medan de betydligt sparsammare medel- och låginkomsttagarna blir kvar med cirka 30 procent av sina.

Utan att gå in på beloppens otroliga storleksskillnad har vi inte heller ännu reflekterat över vad de resterande pengarna används till. Sannolikt kläder, hygienartiklar, hobbyer, resor, kanske en ny telefon för att den gamla gav upp. Oavsett kommer vår vd knappast att behöva använda en lika stor andel av sin inkomst på vare sig levnadskostnader, andra nödvändigheter eller fritidssysselsättningar som vår lärare eller närvårdare.

Beskattningen må vara progressiv, men den är inte direkt knuten till levnadskostnader eller betalningsförmåga. Samtidigt används en allt större del av inkomsten till just levnadskostnader. Även om mikrolägenheter på 15 kvadratmeter kan verka charmiga kan inte en downsizing i det oändliga vara svaret på hur man ska få pengarna att räcka till.

Vem behöver på riktigt 12 375 euro att spendera fritt varje månad? Visst går det att beskatta inkomster och egendom progressivt enligt betalningsförmåga – och på så vis få skattemedel att räcka till för att tillgodose hela befolkningens behov.

Arseniy Lobanovskiy

ordförande

Julia Koivula

medlem

Finlands Svenska Unga Socialdemokrater (FSUD)

ANDRA LÄSER