Äventyr bortom gränsen

Händelser och upplevelser under krigsåren 1939–1945 intar en framträdande plats i den hundraårsfirande republiken Finlands kollektiva minne, vilket även avsatt synnerligen rikligt med spår i litteraturen.

Litteratur

Patrik Berghäll: Vid dödens portar

Förlaget, 2016

Flödet av böcker om kriget fick sin början medan striderna fortfarande pågick och kommer inte att sina inom överskådlig tid. En av de färskaste finlandssvenska aktörerna inom bokbranschen, det "Muminbaserade" Förlaget, gör debut inom denna genre med Patrik Berghälls fjärrpatrullskildring Vid dödens portar.

Författaren debuterade för sin del för några år sedan på ett annat förlag (S& S) med ett annat verk om samma ämne, I fjärrpatrullerna (2013), som även utkommit på finska i flera upplagor. Föreliggande arbete, som närmast kan betecknas som en dokumentärroman om en våghalsig färd bortom östgränsen, är i flera avseenden kanske inte det mest vägande bidraget till fjärrpatrull-litteraturen, åtminstone i jämförelse med förstlingsverket.

Krigshistoriskt. Patrik Berghäll har skrivit två böcker om en liten del av Finlands krigshistoria: de fjärrpatruller som opererade under andra vinterkriget och fortsättningskriget. Bild: Niklas Sandström

Flygvapnets fjärrpatruller

Berättelsen handlar om den fjärrpatrullenhet som vintern 1942 bildades av flygvapnet och som efter sin chef gavs namnet Avdelning Hartikainen. Under det tre månader långa vinterkriget hann inte fjärrpatrullverksamheten komma i gång på allvar, men när fortsättningskriget bröt ut var ett antal patruller som rapporterade om fiendens förehavanden på andra sidan gränsen och även gjorde räder mot där belägna viktiga mål omedelbart operativa.

Fjärrpatrullerna, som tidigare sorterat direkt under högkvarteret, sammanfördes i början av fortsättningskriget till avdelta bataljonen 4, bestående av fyra kompanier som sattes in på olika frontavsnitt. Verksamheten koncentrerades senare främst till Fjärrkarelen och Lappland, eftersom de sydligare frontavsnitten med tiden blev så välbevakade att patrullerna hade svårt att ta sig igenom.

Inom flygvapnet kläcktes idén att sända ut egna fjärrpatruller för att vid fiendens flygfält per radio underrätta hemmastaben om plan som lyfte i riktning Finland. Under loppet av sommaren 1942 företog Avdelning Hartikainen fem patrullfärder, varefter verksamheten upphörde. Av författarens redogörelse framgår inte varför den inställdes. Flygvapnets patruller bestod av endast fyra man, vilket innebar att de aktivt måste söka undvika strid med fienden, medan högkvarterets betydligt manstarkare spaningsavdelningar inte alltid behövde ligga lika lågt.

Kända gestalter

I boken figurerar kända gestalter som radiospaningsledaren Reino Hallamaa och Richard Lorentz, utvecklaren av den finska jaktflygstaktiken. Huvudpersonen är dock översergeanten Antti Vorho (1912–1991), chefen för den längsta patrullfärden som varade i 56 dygn, rekord i Finlands krigshistoria. Vorho var född i Ingermanland men lämnade hembygden och tog sig över Systerbäck i början av trettiotalet sedan Stalin satt in sina förföljelser mot den finska befolkningen i Leningrads omgivningar.

Den ryskkunnige Vorho rekryterades sedermera av Finlands försvarsmakt och deltog redan under vinterkriget i kortare patrullfärder. För sin bedrift sommaren 1942, som på grund av strapatserna så när hade kostat honom och hans män livet, utnämndes han till Mannerheimriddare (nr 99).

Vorho, som formellt var sovjetisk medborgare och därför löpte risken att sändas tillbaka österut, flyttade 1948 till Sverige, där han livnärde sig som snickare och antog det poetiska namnet Vallebro. Han vilar på Berglunda kyrkogård i Lycksele.

Överstarna Hallamaa och Lorentz slog sig bägge ner i Spanien. Under efterkrigsåren var tillvaron osäker för dem som hade gjort fosterlandet stora tjänster.