"Att vara finlandssvensk är mitt största konstprojekt"

Taika Mannila personifierar den unga, coola frilansaren som blivit något av ett ideal i dag. Men bakom den coola fasaden finns det kamp och psykisk ohälsa.

Taika Mannila har förekommit i många sammanhang på den finska konst- och musikscenen, bland annat som dj, illustratör och radiopersonlighet.

Direkt efter gymnasiet kom Mannila in på grafisk design på Konstindustriella högskolan, det som i dag är Högskolan för konst, design och arkitektur.

– Jag var inte alls redo att börja studera och skulle ha behövt ett mellanår. Men i vår familj ansågs man vara misslyckad om man tog ett mellanår. Det innebar en stor press att börja studera vid en fin skola i så ung ålder, och jag klarade inte alls av det. Jag mådde dåligt, hade attitydproblem och kom ingen vart.

Studierätten förlorade Mannila 2017. Även om hon avklarat många kurser uteblev kandidatexamen.

Trots att en examen saknades lyckades hon komma vidare i karriären, under studietiden började hon jobba på finska tidningen Trendi.

– Trendi räddade mig då skolan inte gick bra, även om jag i början inte var speciellt bra där heller. Jag kunde ingenting om fonter och layout, men det var trevliga människor och rätt värld för mig, och på den vägen är jag.

Utbränd

Efter några år på Trendi tröttnade hon på grafikerjobbet och började ha projekt vid sidan om. Tillsammans med Malin Nyqvist utgjorde hon en dj-duo som ledde till spelningar på klubbar och ett radioprogram på Radio Helsinki. Eftersom det på den tiden inte fanns speciellt många kvinnliga dj-duor i Helsingfors, fick de både spelningar och synlighet ganska snabbt.

När den duon dog ut startade Mannila D.R.E.A.M tillsammans med Lina Schiffer. Tillsammans gör de spelningar och har ett eget program på Basso Radio.

– Efter att jag hade slutat på Trendi, hade blivit utbränd i olika omgångar visste jag att jag måste hitta ett nytt sätt att jobba på. Först i efterhand insåg jag hur utbränd jag var, och att jag egentligen inte borde ha jobbat alls. Men eftersom jag hade vuxit upp med tänkesättet att man är misslyckad om man inte studerar och jobbar, försökte jag i stället skapa något jobbsammanhang där jag kunde må bra.

I dag jobbar Mannila främst som konstnär och dj.

– Jag har kämpat, verkligen kämpat, för att våga kalla mig konstnär. Jag tänkte länge att när jag väl haft min första utställning, då kan jag kalla mig konstnär. Och det hade jag i februari, men jag vågar inte riktigt ännu kalla mig det även om jag försöker.

Mannila använde supergirl som titel i något skede, eftersom hon kände att det var lättare än konstnär. Mannila säger att det då inte kändes som om hon lurade så många, eftersom begreppet supergirl är flytande och kan betyda mycket. Men i något skede kändes det inte lämpligt längre.

– Jag har nyss fyllt 30. Jag känner nästan ingen kring 30 som inte varit ordentligt utbränd. Vi kanske har försökt vara supergirls tidigare, men så har det inte gått och vi har brunnit. Om man är lite snällare med sig själv, och om arbetskulturen blir snällare, behöver vi inte längre låtsas vara supergirls.

Svenskan känslospråket

Även om Mannila kommer från en helfinsk bakgrund ligger svenskan henne nära om hjärtat. Som fyraåring flyttade hon till Göteborg med sin familj, och efter några år flyttade de tillbaka till Finland. Hennes föräldrar valde då att hon skulle börja i svensk skola och än i dag är svenskan stark för henne.

Hon säger att hon lekt finlandssvensk hela sitt liv, och att vara finlandssvensk är hennes största konstprojekt.

– Min identitet är lite svår för mig. Min vardag, min familj och pojkvän är finskspråkig, men jag har alltid pratat svenska med min lillasyster. Det har varit lite av vårt gemensamma hemliga språk. Svenskan är helt klart mitt känslospråk, och jag är mig själv som mest när jag pratar svenska. Men jag är på något konstigt sätt 50/50, och jag försöker omfamna både min svenska och min finska sida.

Vid sidan av sina andra jobb gör Mannila också podcasten A lady never tells tillsammans med Ronja Stanley. De träffades genom jobb: Mannila var ett stort fan av Stanley och frågade om Stanley ville gästspela med D.R.E.A.M och efter det fortsatte de jobba tillsammans när Mannila hoppade in som dj i Ronjas band.

De turnerade en hel sommar och reste till Kina. Under resan föddes idén om att fylla dötiden med att prata i något annat format, men det hände inget då. Först ett år senare bestämde de sig för att starta podcasten. Mannila kände att det fanns många feministiska tankar och diskussioner som hon inte kunde ha någon annanstans.

– Det var många dåliga saker i konst- och musikvärlden som jag inte kunde ventilera tillräckligt med någon. Då bestämde vi med Ronja att vi skulle göra det i poddformat.

I podcasten pratar de ärligt om feminism, livet och upplevelser. Ett koncept som funnits i Sverige, men som Mannila och Stanley saknade i Finland. Utöver podcasten är hon också aktuell med en affischserie som kommer att finnas runtom på festivalen Sideways som hålls i Helsingfors 8–10 juni. Och ett skrivprojekt som fram tills i dag varit något hon hållit hemligt.

– Jag har inte pratat om mitt skrivande ännu. Det här är första gången jag berättar om min poesi, kanske om jag börjar öppna upp om boken blir den mera verklig.

Taika Mannila

Född och uppvuxen i Helsingfors.

Jobbar som konstnär och dj. Driver podcasten A lady never tells tillsammans med Ronja Stanley, känd som artisten Ronya. Skriver på en poesisamling och är aktuell med konst på festivalen Sideways.

Hade en utställning i februari med 365 illustrationer av Rihanna som hon gjorde under ett år.

Instagram: @magicmannila