Att ta ansvar

Det finns få saker som är gulligare än små kattungar. Gosiga, pipiga sötnosar med den allra mjukaste, lenaste päls.

De är helt bedårande och det gulliga hos dem väger för det mesta lätt upp söndertuggade sladdar, rivna tapeter och små illaluktande olyckor i någon knut här och där. (Ja, hundvalpar och kycklingar är också söta.)

Är man inte beredd på att få den här baksidan av medaljen ska man nog inte ta en kattunge. Allra minst bara över sommaren – sommarkatter har alla hört om och det fenomenet hör till det fulaste en människa kan göra mot ett djur. Att först invagga den lilla i trygghet, falsk sådan, genom att öppna sitt hem eller sin sommarstuga. För att någon månad senare hålla dörren stängd eller lämna kvar den inte längre så lilla katten på landet och själv flytta tillbaka till stan. Det är oansvarigt och förkastligt.

Att ta ansvar för sina djur är viktigt. I det ingår också familjeplanering för dem.

Kastrering eller sterilisering, för att tala klarspråk.

Som sagt, kattungar är söta – men du kanske inte vill ha upp till sju åtta på en gång? En hona kan få så många ungar i en kull, även om tre fyra är vanligare. Då har du redan en betydligt större utmaning med tapeter och sladdar – i minst tre månader. För kattungar får inte skiljas från kattmamman förrän de är i den åldern.

Att bestämma sig för kastrering eller sterilisering kan vara en ren hälsogåva till din pälskling också. En steriliserad honkatt löper betydligt mindre risk för juvertumörer och risken för tumörer i livmodern, i eller på äggstockarna elimineras ju helt om de tas bort.

En positiv sidoeffekt för dig som matte eller husse är att den lilla tapet- och sladdterroristen kan förmodas lugna ner sig. Också så pass mycket att du kanske får sova längre än till klockan 4 då det inte är alldeles ovanligt att springa runt-rallyt inleds.