Att gräva guld ger spänning i livet

Stolta. Lea och Pekka Nuutinen visar upp sitt guld i två olika sorters vaskkärl. Bild: Jenny Paajes

Ingenting går upp mot att se guldet glimma mot den svarta vaskpannan. Det hävdar Lea och Pekka Nuutinen, nyss hemkomna från världsmästerskapet i guldvaskning.

– Att gräva guld är som att fiska. Man väntar bara på att den där riktigt stora fisken ska fastna på kroken, säger Sjundeåbon Pekka Nuutinen.

Hans strävan att hitta guld föddes på 1960-talet under svensklektionerna då läraren Aulis Kajanto berättade historier om hur han vaskat guld i Lappland.

– Vi bad honom berätta historierna igen och igen. Det var mycket roligare än att studera språk tyckte både vi och uppenbarligen också han.

Hittade sitt första guld

Under studieåren bestämde sig Pekka för att göra slag i saken. År 1974 köpte han vaskpannor och spadar, tog med sig en kompis och åkte upp till Lemmenjoki, platsen som läraren berättat om.

– Vi tog en taxibåt ut till den plats där jag visste att man kunde hitta guld. Under två dagar vaskade vi fram några hundra milligram guld. Det kändes helt fantastisk!

Nuutinen hade fått blodad tand. När han 1977 träffade sin blivande fru Lea, vars far vaskat guld hela livet och därför också själv hade det som hobby, hade Pekka hunnit samla ihop till tre hela gram guld.

– Jag lät göra en vigselring av det. Tyvärr blev den inte särskilt stor så den ryms bara på mitt lillfinger.

Familjens grej

Småningom fick paret fyra egna och fyra adoptivbarn. Under småbarnsåren hade de inte tid att vaska guld, men småningom när barnen blev större blev hobbyn hela familjens. I dag är tre av åtta vuxna barn ivriga guldvaskare. Två av dem följde med på parets senaste resa till Kalifornien för att delta i världsmästerskapet i guldvaskning.

– Jag och våra två döttrar deltog i nybörjarlaget och kom på trettionde plats, säger Lea.

Allt som allt deltog närmare 500 vaskare i tävlingarna, som på grund av den stora mängden deltagare pågick i drygt en veckas tid.

Att tävla ger paret Nuutinen ännu en extra dimension till guldvaskande. Det gäller att vara snabb, men också skicklig.

– För varje guldkorn man tappar mister man tre minuter. Alla deltagare får en hink sand med ett visst antal guldkorn. Hur många de är till antalet är en välbevarad hemlighet, för att ingen ska kunna fuska och lägga dit egna guldkorn. Den som snabbast hittat alla korn vinner, berättar Nuutinen.

Trots att han tävlat både i de finländska mästerskapen och i världsdito har Nuutinen aldrig stått på prispallen, men guldet han vaskat fram har han fått behålla.

Vad göra med allt guld?

Pekka Nuutinen visar upp guld han hittat i Australien. Det är stora runda, lite rödlätta guldkorn. Deras värde stiger på marknaden till ungefär 1 000 euro uppskattar Pekka, men han har ingen lust eller behov att sälja sitt guld. Han gillar att spara sina skatter.

Förutom vigselringen har han bara låtit göra några smycken åt frun och döttrarna. Men alla guldgrävare är inte lika sparsamma.

– Vår son vill aldrig spara sitt guld. Han säljer det direkt då han kommer hem från en guldvaskarresa, säger Lea.

Guldvaskarresorna är välplanerade projekt. Resorna till Australien brukar räcka tre månader. Pekka har varit där tre gånger.

– Under vinterhalvåret förbereder man sig, läser på vilka områden det lönar sig att besöka och tittar på kartor. Jag har skaffat en gulddetektor som jag brukar ha med för att hitta de bästa ställena. Jag läste om en nybörjade som hittade en halvkilos guldklimp värd 100 000 euro med hjälp av en detektor.

Enligt Lea är letande efter guld som att vara på skattjakt. Det är spänningen som driver både henne och maken.

– Visst väntar man på att hitta den där riktigt stora skatten. Men ingen som letar efter guld skulle någonsin berätta var de brukar leta, vilket gör den här hobbyn så svår, men också kittlande, säger Pekka.

Mer läsning