Att göra sitt bästa in i det sista

Tillbaka. Sven Sid trodde att han aldrig skulle återvända till sommarteatern i Raseborg. Bild: Lina Enlund

Teaterveteranen Sven Sid har återkommit till rötterna i Raseborg. Åren vid sommarscenen har kantats av såväl prestationsvånda som lyckorus.

Sven Sid står uppe på backen bakom läktarna. Han gömmer sig bakom knuten till den röda byggnaden där mixaren sitter. Nu har regissören gjort sitt och får lita på att det löper. Det är nervöst att släppa barnet han vårdat så ömt ut i världen på egen hand. Det är premiär för Sound of Music på Raseborgs sommarteater.

I en av de känsligare scenerna, där Marias pappa ryter åt henne att packa sina väskor och försvinna, ser Sven Sid publikraderna dallra av känslorörelse. Någon fäller en stilla tår, kanske till minnet av sin egen uppväxt.

Han pustar ut där han står och gömmer sig, rätar på ryggen.

Prestationsångesten ger vika för stolthet. Häri ligger för Sven Sid teaterns berusande effekt: att spänningen utlöses efter en intensiv period av övningar. När han hunnit bli nästan blind för sitt verk och med spänning väntar på publikens reaktion, och den berörs – det berusar.

– Jag är en känslomänniska, säger Sven Sid som i sommar hittat hem till scenen i Raseborg igen.

Ett andra hem

Efter över tjugo år på sommarteatern blev det paus. Sid trodde aldrig han skulle återvända till scenen i Raseborg. När han blev tillfrågad att regissera Sound of Music började det ändå kittla i fingrarna. Nu är han glad att han åtog sig uppdraget. Gemenskapen är stor under de hektiska somrarna i Raseborg.

– Teatern har blivit ett andra hem.

Några veckor har gått sedan premiär och regissören är nöjd över mottagandet musikalen fått.

– Man minns alltid den negativa kritiken men glömmer snabbt bort den positiva, säger han.

God kritik gör en euforisk, den dåliga vill man inte ha. Kritiken kan vara grym, säger han. Många bågnar under den. Själv har han alltid bitit ihop och fortsatt.

Sven Sid är en vän av det traditionella, men det ska aldrig bli tråkigt. Less is more är mottot. När du når ut med känslan i verket utan att det blir banalt har du lyckats.

Många minnen

Minnena vaknar när Sven Sid låter blicken glida över raden av gamla teateraffischer som pryder staketet på väg till scenområdet. Stormskärs Maja, Ronja Rövardotter, Colorado Avenue, Grease, My Fair Lady – alla tänkbara klassiker har avverkats på denna scen under loppet av många år.

– Sommarteatern var en bra skola, här lärde jag mig jobba för en stor, öppen scen och tänka i nya banor, säger Sid som också varit anställd vid Svenska Teatern i många år tills han gick i pension 2013.

Han minns hur scenen i Raseborg flyttade från den ena sidan av den mäktiga borgen till den andra, tills den landade uppe på backen där den står i dag.

– Här borta spelade vi Smugglarkungen. Skådespelarna stod uppe på ruinerna och hissade ner spritdunkar i en av scenerna, säger Sven Sid och kommer ihåg de många somrarna vid Raseborgs slott.

I dag står scenen en bit från borgen. I går fylldes bänkarna av åttahundra personer, i dag bara av skator på jakt efter mat. I kväll det är dags för föreställning igen. Här uppe faller ljuset rätt, om kvällarna blir solen som en strålkastare på skådespelarna i stället för att tvinga publiken att kisa.

Sven Sid har jobbat med ett team han inte kan berömma nog: en proffsig uppsättning med åttamannaorkester och starkt engagerade skådespelare. De flesta är vad han kallar halvproffs.

– Det har sina fördelar, det är lättare för mig att få mina sjuka idéer att gå igenom, säger han, lite skämtsamt.

Fotboll och teater

Teatern är hans andra hem, men det egentliga ligger i Ingå. Där gillar han att plocka kantareller i skogen. I går lyckades han lägga vantarna på nästan tio stycken. Västnyland lockade ursprungligen med ett stillsammare liv på landet. Här kan han dra ut på fisketur och vandra i skogen.

– Alla känner alla, det har sina sidor.

Han har fyra barn. Dottern Maria Sid blev som känt skådespelare trots att fadern, som snarare tänkte sig en doktor eller en jurist i familjen, aktivt försökte avstyra planerna. Nu är han glad över att hon valde teatern. Far och dotter står varandra nära.

– Vi brukar ringa varandra när vi har problem och vill prata, båda förstår teatervärlden.

Av de tre pojkarna i familjen spelar två fotboll på hög nivå.

– Teater och fotboll är nästan samma sak, säger Sid.

När Robin, som spelar för Åland, gjorde sitt första mål steg Sven Sid upp ur tv-soffan och skrek som en galning. När pojken bröt käken i en nickningsduell fick han en kattunge. Den heter Zlatan.

– Man passar repliker och tempot är högt, sedan lugnar det ner sig, säger Sven Sid som i ett parallelliv skulle kunna tänka sig att vara fotbollstränare i stället för att coacha teaterfolk.

När Sven Sid talat om annat en stund styrs samtalet nästan omärkbart tillbaka till jobbet. Och det är inte konstigt – teatern är ett kall. Han har aldrig tackat nej till ett jobb. Hur fortsättningen ser ut är ännu oklart, men vilar på lagrarna gör han inte. Hur som helst har sommaren på Raseborg varit en symbolisk återkomst.

– Jag vill alltid visa att jag klarar det, säger Sven Sid som lider av obotlig prestationsångest, ett gissel men samtidigt ett sug framåt.

Många talar om att njuta av processen, men för Sven Sid är det resultat som gäller. Att göra sitt bästa in i det sista är viktigt.

– Om det faller har man åtminstone gjort sitt allt.

Profil

Sven Sid

Född: 1945 i Pörtom.

Bor: I Ingå.

Familj: Fyra barn, tre barnbarn.

Yrke: Regissör. Gick i pension 2013.

Karriär: Anställd på Svenska Teatern i 43 år. Regisserat över tjugo uppsättningar på Raseborgs sommarteater.

Intressen: Friluftsliv, fotboll och fiske.

Mer läsning