Att bo med andra

Rumskamrater är inget för mig. Jag trivs extremt bra med mycket folk runtom mig men mitt hem vill jag ha för mig själv. Så har jag tänkt sedan jag flyttade från föräldrahemmet till min lilla enrummare. Jag trivdes väl med soloboendet och njöt av att kunna komma hem och dra av mig bh:n som det första jag gjorde. Jag trivdes med att kunna diska då jag själv kände för och att kunna krydda min mat med hur mycket vitlök som helst utan att någon snörpte på näsan.

Så stod jag inför en flytt till Stockholm. Som ett slag i magen möttes jag av att soloboende nu var så gott som omöjligt. Priserna och läget på bostadsmarknaden lämnade inte många valmöjligheter. "Jag får väl ge det en chans och se det som ett äventyr", tänkte jag då och hyrde ett rum hemma hos det unga paret Marcus och Sebastian. Därtill skulle i hushållet finnas två hundar samt en till ung inneboende kvinna, Linnea.

Det var med många funderingar jag vred om nyckeln till mitt nya hem den första dagen. Jag var fortfarande fast besluten vid att jag vara en soloboende. Och att påstå att jag kände mig trygg i den nya tillvaron vore en stor lögn.

En månad senare vrider jag om nyckeln till samma dörr. Tankarna i huvudet är dock helt andra. "Hoppas någon är hemma och känner för att kolla en film", är vad jag nu i stället tänker.

Att lära sig bo så tätt med folk man inte alls känner har varit otroligt lärorikt för mig. Jag har insett vad det betyder att ta hänsyn. Man måste fråga ifall någon är kissnödig innan man själv tar sig en lång dusch. Man måste sänka volymen på kvällens film då rumskamraten har väckning klockan fem följande morgon. Det är många måsten att minnas. Men det är också så mycket mer. Man har alltid någon att prata med. Man kan laga tortillas till middag utan att sedan leva på tortillarester en vecka framöver. Man har någon att dela vardagstankarna med och man har någon som skrattar med en åt kvällens avsnitt av Solsidan. Visst, man kanske måste kolla avsnittet med bh:n på men det är det utan tvekan värt.