Pjäs avtäcker sprickor i vänskaper

Pärlor för svinen. Serge (Mikael Andersson) tycker inte hans vänner Marc (Simon Häger) och Yvan (Max Forsman) är värda att få titta på hans dyra nyförvärv när de inte verkar förstå sig på konst. Bild: Cata Portin

Art på Svenska Teatern handlar egentligen inte om konst namnet till trots. Visst, konsten är den utlösande faktorn, men egentligen handlar pjäsen om vänskap.

Pjäs: Art. Text: Yasmina Reza. Översättning från engelska: Calle Norlén. Regi: Paul Garrington. Scenografi, dräkt och målningar: Erik Salvesen. Ljud: Andreas Lönnqvist. Ljus: Tom Laurmaa. Mask, hår: Tanja Terimo. På scen: Mikael Andersson, Simon Häger, Max Forsman. Premiär: Svenska Teaterns Amos-scen 4.10

Art får mig osökt att minnas en tavla i Nationalmuseet i Canberra i Australien, en stor duk som var målad i en enda färg, utan nyanser eller mönster eller någonting. Och det komiska var, att det dessutom hade tagit flera år att färdigställa verket. Ändå bevärdigades det med en plats på ett av landets främsta muséer. Då fick man onekligen lite känslan av Kejsarens nya kläder.

I pjäsen Art satsar hudläkaren Serge (Mikael Andersson) 50 000 € på en vit tavla med några knappt synliga streck i off-white på. Han är mycket nöjd med sitt köp men flygplansingenjören Marc (Simon Häger), en av Serges bästa vänner, är chockad. Är han inte riktigt klok? Marc beklagar sig för deras gemensamme vän, försäljaren av kontorstillbehör, Yvan (Max Forsman) som verkar lika förvånad som Marc. Men när han efteråt träffar Serge låtsas han som om det regnar och har inte alls svårt att se det fina i kråksången. Vilket gör Marc ännu mer irriterad när han märker att Serge får ett visst medhåll från Yvan. Snart är det verbala snöbollskriget i full gång.

Tragedi blev komisk

Det blir både fult och smärtsamt när det börjar krypa fram vad de goda vännerna egentligen tänker om varandra, varandras fruar och karriärer. Det blir just så plågsamt som det kan vara ibland när gamla vänskapsförhållanden går i kras, det kan ju vara lika smärtsamt som en skilsmässa minst. Vänner har kanske hållit ihop sen barnsben och litat på varandra i vått och torrt, mer än vad man ibland litar på sin partner som man inte alls känt lika länge. Då är det ännu mer sorgligt att inse hur fel man haft och att erfara hur ens vän gått och retat sig på en eller sett ner på en, utan att avslöja något och ge en chansen att förklara sig eller bättra sig.

Det är förmodligen ganska ovanligt åtminstone här i Finland att män över huvud taget talar om sina känslor för varandra på det här sättet men så är ju pjäsen också skriven av en kvinna, Yazmina Reza, och i Frankrike. Ursprungligen skrevs den som en tragedi men replikeringen blev ju så ofrivilligt komisk att den gått som en komedi världen över sedan 1994.

Högklassigt skådespeleri

På Svenska Teatern är det Mamma Mia-regissören Paul Garrington som tagit sig an konststycket att göra humor av brusten vänskap och onekligen lockas man till skratt i allt högre grad ju längre föreställningen accelererar. Mikael Andersson är trovärdig som elegant konstälskande fransman och Simon Häger, snygg i ny frisyr av Tanja Terimo är väldigt karismatisk som Marc men på något sätt känns vänskapen dem emellan inte helt trovärdig.

Ännu mindre passar Max Forsmans Yvan in i gänget men hans rollperson kan man inte låta bli att ta till sig och hans långa monolog om bröllopsbestyr är helt obetalbar. Återigen överträffar Max Forsman sig själv! Erik Salvesens minimalistiska scenografi för på något sätt tankarna mera till en offentlig lokal än ett hem, låt vara en ungkarlsbox, men fönstret ut mot gatan gör det sällsynt tjusigt och ger en äkthetskänsla som från en parisisk vindsvåning.

Mer läsning