Anderik konsert med glädje

Raseborgs kyrkosångskrets bjöd på en mångsidig konsert med pingststämning i söndags.

Vad: Veni creator Spiritus – Kom, Ande, skapare, vårkonsert med Raseborgs kyrkosångkrets med sångare från Sjundeå, Ingå, Karis, Pojo, Ekenäs, Hangö, Tenala och Bromarv. Var: Bromarv kyrka.

När: 20.5. Solist: Elina Rantamäki. Organist: Anders Storbacka. Dirigenter: Åsa Westerlund och Roland Näse. Arrangörer: Raseborgs kyrkosångkrets och Ekenäsnejdens församling.

Anders Storbacka sätter sig vid orgeln när kvällens solist Elina Rantamäki inleder kraftigt och säkert med Timo Kiiskinens Kom helge Ande, Herre god ur Then nya pingstmessan. Aningen trevande söker sig kretskören in med sina stämmor, men snart är alla på samma våglängd. Åsa Westerlund dirigerar med ett säkert grepp och håller en aktiv kontakt med organisten och koristerna.

I psalmen Sanningens Ande med text av Zacharias Topelius är publiken ivrig att stämma in i allsången och den byggs upp till en större helhet med både stämsång och kanon av kören som klingar njutbart.

När stycket är slut skulle det vara befriande att få applådera och visa sin uppskattning, men i kyrkan är det ofta oklart om man skall eller inte.

Samsjungna alter

Efter textläsning följer En sommardag i Kangasala. I kören hörs böljande och pigga sopranröster och mjuka tenortoner. Nyanserna är fräscha trots att renheten hänger lite ibland. Westerlund säger att det är flera Topeliustexter på repertoaren för att han skulle ha fyllt 200 år i år. Ett annat tema för kvällen är att repertoaren är uppbyggd olika beställningsverk som skrivits för sångfester.

Pompösa toner ur Bromarvorgeln för oss in i psalmen Vak upp, mitt hjärta, prisa Gud och publiken stämmer in. Den spännande fraseringen ger en gungande känsla. Vi hör rena och klara herrstämmor i inledning av Merete Kuhlmanns Gloria. Det är rätt få altar i kören denna kväll, men de är mycket samsjungna.

Kretskören avslutar första konsertdelen med Egil Hovlands Slutpsalm med text av Tua Forsströms Du såg mig där vi hör ett vackert och varmt duoinslag av Rantamäki och alten Sirpa Lilius. Efter detta skulle jag också vilja klappa, men i stället tågar kören ner under tystnad och det blir dags för South Point Gospel under ledning av Roland Näse vid flygeln.

Energi och glädje

Vi hör en käck och koncis frasering i Lennon & McCartneys With a little help from my friends. Kören har lediga koreografier när de sjunger. Detta ger en bra förankring i rygg och nacke och tonen blir automatiskt renare och klar. Och leenden gör tonen ljusare! Det är glada korister med uttrycksfulla ansikten framför oss. Många modulationer i nostalgiska Shrimrits Orr & Kob Osrats Haleluyah.

Näse överröstar inte sina korister och kan skickligt dirigera med mimik och uttryck, trots att fingrarna glider över flygelns tangenter. Hans arrangemang har rätt typiska stämmor, men de är omgivna av färgade ackordkadenser och känns fräscha. Pianoackompanjemanget tangerar ofta stämföringen och jag skulle gärna höra dem utan eller med mindre komp också, så säkra är koristerna.

Efter dessa starka och mycket svängiga sånger kan publiken inte hålla sig utan vi applåderar glatt.

Minerna spelar roll

Körbytet sker under allsång med präktigt och ståtligt orgelintro av Storbacka. Jag blir alltid lika fascinerad av orgelns mångbottnade ljudvärld. Så många olika klangfärger!

Avslutningsvis får vi lyssna till Felix Mendelssohn-Bartholdys Såsom hjorten trängtar till vatten. När man sjunger äldre musik så ställs man inför en specifik utmaning vad gäller tonart. Våra röster är lägre nu än tidigare. Till exempel sopranerna håller sig rätt ofta ovanför notsystemet. Tur så finns kyrkosalens rymliga tak som ger utrymme till röstens framfart. Säkra bastoner i de långa fraseringarna. Vacker och koncentrerad slutton i kördelen, vi ser starka överkroppar och ny energi!

I ariadelen Min själ trängtar till Gud hör vi Rantamäkis vackra och djupa soprankärna omgiven att ett luftigt skimmer och kvittrande toner och ett ställvis ivrigt vibrato. Orgelns ihärdiga komp ger energi. Recitativ och "trio"-delen där en ensemble korister sjunger "Mina tårar är min föda" för solisten stämmorna framåt och de hittar en gemensam puls och vokalformanter. Herrstämmorna kommer kraftigt in och frågar "Varför är min själ bedrövad"? Starka sopraner klämmer i med de höga tonerna.

Koristernas personliga sångriktning och uttryck spelar roll, ser man ner i noterna eller håller man noterna upp? Har man ett levande ansikte och tolkar innerligt eller har man pannan i veck? I Slutkören med kanon och varierande nyanser är Westerlund mycket tydlig i insatserna och koristerna serveras sinnesstämningar på silverfat. Vi hör tydlig text trots de höga tonerna, "Pris vare Gud"! Efteråt blir det kraftiga applåder. En fin konserthelhet med olika stilar och många glada korister.