Älskade musikstatistik

I början av december släppte musikströmingstjänsten Spotify sin årligen återkommande marknadsföringskampanj Wrapped. Den går ut på att Spotify presenterar en del av den hårresande mängd data om våra lyssningsvanor som företaget samlat in under det gångna året, i form av några personliga topplistor man sedan ska dela i sociala medier. Vissa tycker att det här är roligt och andra tycker att det är meningslöst.

Professor i musikvetenskap Johannes Brusila påpekar i en intervju av HBL (2.12.2021) att Spotify använder Wrapped-funktionen för att invagga sina användare i en illusion om att man kan kontrollera sina data, trots att våra uppgifter i verkligheten säljs vidare till Spotifys samarbetspartners utan att vi har något att säga till om. Och visst är det så. Jag hatar Spotifys affärsmodell lika mycket som jag älskar listor, och vill därför understryka att de inte nödvändigtvis behöver hänga ihop – listorna och statistiken har funnits i popsammanhang långt innan Spotify.

De kommersiella topplistorna har sedan 1940-talet spelat en avgörande roll för vilka låtar som fått spridning i USA och resten av världen. Men egengjorda spellistor, topplistor och betygsättning på album är också delar av en fankultur som fortfarande lever i Facebookgrupper och på hemsidor som Rate Your Music. Självklart har Spotify heller inte själva hittat på idén att samla in och paketera lyssningsstatistik. Det var exempelvis orsaken till att hemsidan Last.fm blev så populär under 2000-talet. Där kunde användare låta registrera all musik de lyssnade på online för att sedan få personliga topplistor och hitta andra användare med liknande musiksmak.

Till skillnad från exempelvis litteratur och tv-serier tror jag att popmusiken som medium lämpar sig extra väl för att inordnas i listor. Vi lyssnar ju på samma låtar om och om igen. Under specifika tider på dygnet, under vissa årstider. Känslominnen som förstärks genom upprepning. I stället för att, som förut, minnas musik i de en timmes sjok som utgör ett album, lyssnar vi nu allt oftare på helheter av musik som hör hemma i de veckor, månader, år då vi oftast lyssnat på dem. Det finns inga fysiska arkiv dit vi kan gå och bläddra bland strömningsminnen, men vi har åtminstone statistiken.

Listorna fyller också en social funktion. Att lyssna på andras listor och att dela sina egna är att föra samtal (rätt spartanska sådana, men ändå) om musik. Att forma sin musiksmak tillsammans med andra är den mest grundläggande sociala handlingen i en gemenskap av musikfans. Och eventuellt det enda vi har ifall popjournalistiken nu är så stendöd som många brukar hävda. Att bara dela sin Spotify-genererade topplista för sina Instagramföljare en gång om året är väl inte direkt ett musiksamtal, men här tycker jag att man får ta lite eget ansvar och åtminstone klicka på sina vänners musiklänkar! Och sen berätta för dem vad man tyckte om låten. De blir glada och man själv hittar musik som inte matats i en av algoritmer i precis alla led.

Daniela Lillhannus