Almark Mannila varierar vår folkmusik

Bild: Rikhard Tiula

Varje gång jag hör ordet folkmusik tänker jag på en violin, ett dragspel och en glad sångare i folkdräkt. På Johanna Almark Mannilas nya skiva finns också dessa element (om hon har folkdräkt på i studion vet jag inte) och därtill en uppsjö av andra instrument, musikgenrer, spännande harmonier, känslor, och vokala mästerverk.

Skiva: Sjung för livet och spela som folk (2018), CD-skiva. Artist: JAM - Johanna Almark Mannila. Medverkande: Johanna Almark Mannila, Henrik Wikström, Kaarle Mannila, Johan Carlsson, Henrica Fagerlund, Hannu Rantanen, Stella Jonasson, Jonas Franzon, Carolina Bjon, Päivi Kärkäs, Tuukka Vihtkari, Niklas Mellberg, Maria Kalaniemi, Julia Krogius, Sonja Krogius, Ronja Laurén, Anders Sundroos, Sara Krogius. Inspelning: Studio Soundteam Godzinsky & Föreningshuset Thorstorp, Robi de Godzinsky & JAM.

Ensemble JAM är en imponerande skara av finlandssvenska musiker som inte ryggar tillbaka för Johanna Almark Mannilas proffsiga och stilmässigt varierande arrangemang. Hon har svängt ihop en fantastisk blandning av jazziga kadenser, rytmiska och grooviga körsatser, afrikanska och latinamerikanska vibrationer, suktande barocktoner, klassiska pianosatser, och som pricken över i:et Almark Mannilas egen livliga och underbart vackra sopranstämma som genomsyrar sångernas väsen.

Denna blandning finner en given plats i de finlandssvenska folkvisorna med texter av Alexander Slotte och Ernst V. Knape. De i sin tur är hämtade från Selim Segerstams Vår sångbok som användes aktivt i grundskolorna i Finland ända in på 1970-talet.

Melodierna kommer huvudsakligen från olika delar Österbotten, men också från Tenala. De enkla melodierna är vackert inbäddade och omgivna av vokala klusterstämmor, intressanta ljudlandskap och framåtsträvande rytmer och står ibland mer i centrum än själva texterna. Egentligen stör detta inte mig trots att det är frågan om visor eftersom musiken självmant lyckas förmedla det som JAM lyfter fram i konvolutet angående berättelserna, nämligen "det livsbejakande hjärtats jubelslag och längtans aning".

Några av mina favoriter är Kväll vid myren med drömska scener, och för tankarna underligt nog till ökenslätter och Morricones västernfilmsmusik. Eller, egentligen är det väl inte så underligt med tanke på att det är en skiva med inspiration från olika genrer och stilar.

Var är vägens mål är en polska från Petalax och framförs med Niklas Mellbergs mjuktgående gitarrackompanjemang, Jonas Franzons varsamma cellotoner och Maria Kalaniemis försiktigt lekande accordeon till Almark Mannilas barockklingande och längtansfyllda röst.

Slumrande toner har man hört i många arrangemang, men JAM:s version är nydanande. Inledningsvis vackert böljande med Henrik Wikströms känslofyllda pianospel, sedan vackert stor och kraftig med traditionella sångstämmor och ett kromatiskt handarbete av Henrica Fagerlund på kontrabas och Johan Carlsson och Carolina Bjon på cello.

Skivan är 45 min lång och känns betydligt kortare eftersom det händer så mycket i musiken. När de sista slumrande tonerna klingar ut blir jag dessutom rörd. Det är så mycket själ och hjärta inbakade i denna skiva som utformas av såväl "proffsmusiker som amatördito".

Vem som är vad kan man ju fråga sig då allting låter bra! Ledstjärnan för projektet är ett citat av den spanska arkitekten Antoni Gaudí: "Allt nytt föds ur våra rötter". I grunden står våra förfäders melodier som ger upphov till oändliga möjligheter av variation när musikinfluenser från världens olika delar slår sig samman och integreras i en ytterst smakfull harmonigryta. Vilken tur att det finns människor som orkar hålla liv i våra traditioner och servera dem till följande generationer iklädd en ny och stilig skrud.

Sara Selenius