Alla vill bestämma

Och valfriheten i vården då? Är den bra eller dålig?

Alla vill bestämma och fatta egna beslut. Sådana är vi människor. Som individer, som medlemmar i hushåll, kommun och stat. Valfrihet är en del av västerlandets demokrati.

– Inte ska någon annan komma och säga hur vi ska ha det i vår kommun, hör man sägas.

– Vi vet bäst och vi har kompetens.

Staten ska inte styra (trots att kommunen gärna tar emot statsbidrag), NTM-centralen ska inte bestämma ("för de bromsar utvecklingen") och landskapsplanen ska inte styra markanvändningen ("vi vet vad som behövs på det lokala planet").

Nu har vi en vårdreform på gång (haft det i snart 20 år). En reform där hälso- och socialvården flyttas till 18 landskap. Till landskapen flyttas också NTM-centralerna och brandväsendet samt mycket annat. Hälso- och socialvården kostar 18 500 miljoner euro per år, medan de övrigas utgifter i landskapen är 1 000–2 000 miljoner euro per år, sammanlagt således 20 000 miljoner euro. Stora pengar, då statsbudgetens slutsumma är 55 000 miljoner euro. Undra på att det finns en hel del politiska och personliga ambitioner att få bestämma om vårdreformen/landskapsreformen.

Det intressanta är att vårdreformen startade från behovet att förbättra hälsocentralernas verksamhet (bland annat få bort köerna), att stärka barnskyddet och att minska vårdkostnaderna (spara 3 000 miljoner euro) och slutar i 18 nya landskap och valfrihet i vården. Politikerna har pratat förvaltning och internationella vårdbolag, mindre om hälsovårdens innehåll och minst om socialvården, till exempel äldreomsorgen.

Vårdreformen behövs, har det sagts. Många av de nuvarande kommunerna, 313 till antalet, är för små att klara av hälso- och socialvårdens utmaningar. Först sade politiker, kommunala förtroendevalda och tjänstemän nej till en kommunreform som skulle ha gett starka kommuner och grundlagsenlig rätt att demokratiskt bestämma om vården. Då såg Centerpartiet sin chans att förverkliga en 100-årig dröm om landskapsförvaltning. Centerns Juha Sipilä och Samlingspartiets Alexander Stubb utväxlade politiska troféer: du får landskap och jag får valfrihet i vården.

Många knorrar mot landskapen. SDP:s Antti Rinne föreslår en modell med centrumkommun. Låter bra. Då slipper vi de onödiga 18 nya landskapen och kan satsa på kommuner i samarbete. Men det är inte lätt då varje kommun helst vill bestämma själv. Eller alliera sig med andra kommuner mot centrumkommunen för att uppnå sina mål. Karis-Pojo-Ingå samarbetade i tidernas morgon om hälsovården, men det slutade i något som tidningen Västra Nyland kallade "kuddkriget" och förbundet upplöstes.

Och valfriheten i vården då? Är den bra eller dålig? Redaktör Jaana Savolainen skrev i Helsingin Sanomat (4.1) att vänstern målar hotbilder av internationella vårdbolag som roffar åt sig våra skattepengar. Mindre talas det om att valfriheten ger individen rätt att själv bestämma, framför tjänstemän och den politiska eliten.

Kaj Lindholm tidigare stadsdirektör