Alla njuter i spannet

För Lindah Kesti får vintern gärna börja nu och fortsätta fram till påsk. Det är med släde i snötäckta landskap som hon och hennes hundar trivs bäst.

Hundarna tittar utforskande på oss när vi parkerar bilen ett stycke från deras inhägnad. De följer oss med blicken och skäller lite medan de rör sig längs stängslet. De vet att någonting är på gång, inte minst de två yngsta honorna, Hwarang och Choya, som matte Lindah Kesti redan har klätt i sele.

Kesti har fyra huskyhundar. För ett år sedan köpte hon en släde för att kunna använda sina hundar i spann. Hon och inte minst hundarna njöt av den överraskande novembervintern som i skrivande stund redan har regnat bort.

– Hundarna har mest energi när det är kallt. Vätan är fruktansvärd för hundarnas pälsar. I kylan hålls pälsen torr och kliar inte. Det är bra om det är lite mer snö på marken så att hundarna får fäste.

Kesti brukar göra spannrundor på fem till sex kilometer. Det är hundarna tränade till.

– Ett bra race kräver en massa jobb. Det är så mycket som måste fungera. Men redan en kilometer eller bara femhundra meter är värt allt arbete. Det är en obeskrivlig känsla att glida fram helt tyst i hög hastighet. Bara hundarnas frustande hörs och man ser hur deras kroppar rör sig. Samspelet mellan människa och djur är så otroligt fint när allt stämmer.

Alltid stämmer det inte. Som i fjol när Kesti kopplade tre hundar och gled i väg.

– I den första kurvan föll jag av och spannet for i väg. Vi började springa efter och skrika, vilket förstås inte tjänar någonting till. Jag hann tänka väldigt mycket: Vad om spannet fastnar i ett träd och någon av hundarna stryps? Eller om de springer ut på riksvägen och blir överkörda? Huskyn kan också vara farlig för andra djur. Den kan riva mindre hundar eller katter. Och allt det är ju på mitt ansvar.

Kräver kreativitet

Säsongen, det vill säga bristen på snö och kyla, är ändå den största utmaningen för den som vill köra hundspann i södra Finland.

– Jag har låtit hundarna släpa på bildäck i skogen. Vi har byggt om en sparkcykel som de kan dra mig på, vi har en trehjuling som man kan åka efter hundarna med. En del använder gamla mopeder, de tar bort motorn men lämnar bromsarna kvar. Man måste vara kreativ.

I dag finns olika typer av slädar beroende på ändamål. Kesti ville ha en traditionell träsläde.

– Jag vill att det ska vara lite svårt att koppla hundarna och att släden blir tung när den blir våt. Det får inte vara för enkelt.

Koppling ger avkoppling

För Kesti är hundarna och hundspannet något terapeutiskt.

– Jag skulle inte klara av mitt hektiska liv utan hundarna. När jag är riktigt stressad är de min bästa medicin. Det är nästan så att jag helst vill uppleva allt ensam. Jag relaterar säkert till min barndom när jag var ensam ute i snön och njöt. Med hundarna får jag göra samma sak som vuxen.

För hundarna är arbetet framför släden det bästa som finns.

– En husky ska inte köras omkring på olika utställningar. Och jag ser ingen idé med att ha en husky som ligger inne på soffan åtta timmar varje dag. Människan försöker alltid förmänskliga djuren. En arbetarhund som huskyn ska jobba. Man ser hur hundarna lider om de inte längre klarar av att dra och blir lämnade kvar när de andra får komma ut. Om man har en haltande husky måste man vara så mycket djurvän att man tar bort den.

Trivs bäst ute

En husky är närmast outtröttlig. Energilagret är enormt vilket kan göra hundarna krävande för många ägare.

– Det är en ras man inte kan försumma. Få människor klarar av den. I många länder är djurhemmen fulla av huskyer. De kanske har härjat i sina hem och upplevts som jobbiga. Men de mår inte bra av att vara sällskapshundar.

Hos Kestis började livets hårda skola för hundarna redan när de var två veckor gamla. Då förde deras matte ut dem i hundgården.

– Det var svinkallt. De föll gång på gång ut ur hundkojan men deras mamma lyfte in dem igen. Det är så det fungerar i naturen. Om det fungerar.

Folk har reagerat på att Kestis hundar är utomhus nästan hela tiden.

– Kanske för att de ylar och har en massa liv. Börjar en prata börjar alla. Men de har det bra. Mina hundar lider av att vara inomhus. Det är för varmt för dem och de får dålig mage. Och har man dem lika mycket ute som inne så anpassar de sig aldrig optimalt till någotdera förhållandet.

En husky blev fem

Kesti har experthjälp på ett telefonsamtals avstånd. Hennes svärmor som numera bor i Kronoby har haft en huskykennel. Det var hon som rådde Kesti att skaffa en ledarhund som kunde lära de andra hundarna att dra släde. I det skedet hade Kesti bara en hund som kom till henne från hittedjursmottagningen Skeppsdal Family.

– Man räknas inte i huskykretsar om man bara har en hund. Och man vill ju gärna få lite fart på sin släde också.

Så Kesti skaffade en andra hund av en bekant – en sjuårig hanhusky.

– Den var lugn och stor – en verklig alfahanne. Han lärde upp valparna men orkar inte längre dra spannet själv. Han vill men han kan inte. Bakbenen håller inte.

Mer eller mindre av misstag blev Kesti också med svärmorderns sista hund.

– Huskyn är ett flockdjur och hon ville inte att den skulle vara ensam kvar hos henne.

Den tillhörde avelslinjen Seppälä som härstammar från de första husky-hundarna som kom till Finland.

Tiken som Kesti hade från förut fattade tycke för den nyanlända hanhunden. Vid ett tillfälle, när honans drifter var som starkast, åt den sig igenom metallgallret i sin inhägnad för att komma till hanhunden i grannburen.

Resultatet blev två så kallade gallervalpar. Med fint Seppäläpåbrå dock. Och plötsligt hade Kesti fem huskyer. Valparnas mamma dog dock för en tid sedan av en infektion hon fick efter att ha steriliserats. Så nu har Kesti två 12 år gamla hanhundar och de tvååriga honorna som är syskon.

På liv och död

Det är de unga tjejerna som får dra spannet. De kommer inte alltid så bra överens och ryker ihop ordentligt under intervjun. Kesti tar i dem i deras selar och runt deras käkar och får med sonens hjälp de morrande hundarna separerade från varandra.

– Rangordningen är hård och allt är på liv och död, även striden om en matskål. Man måste vara en jättestark ledare. Man måste våga gå emellan med risk för att bli biten. Man måste visa dem när det är nog.

Kesti tycker ändå att huskyer är fantastiska hundar.

– Den gör precis som den själv vill. Man brukar säga att huskyn har tjugo olika ansikten. Den är ganska lätt att läsa av. Jag tycker själv att de är tillgivna. Fast det tycker kanske inte andra.