Äldre i Hangö efterlyser gemenskap och samarbete

Aktiva. Riitta Ropponen, Marita Granholm och Anja Roos från äldreföreningen Hangon kansalliset seniorit vill ha ett samhälle där folk tar hand om varandra i vardagen. Bild: Elsa Kemppainen

Låt de närstående dra en del av lasset, säger aktiva i Hangon kansalliset seniorit. – Svag och gammal behöver inte betyda ensam.

Många bäckar små är en tydlig tematik i diskussionen om vem som ska bära ansvaret för en lycklig ålderdom. Marita Granholm från Hangon kansalliset seniorit lyfter upp vikten av en människonära hemvård.

– Vårdaren borde ha tid att sitta ner med klienten, lyssna och fråga om minnen från ungdomen, säger hon.

Men med tio klienter att hinna till är det en utopi. Därför, säger hon, måste också de närstående vara engagerade i att deras äldre släktingar har det bra.

– Man glömmer de närståendes ansvar i vården, instämmer Anja Roos, också föreningsaktiv.

Roos är kommunalpolitiker aktiv i frågor om äldre. Hon framhäver vikten av förtroende mellan anhöriga och vårdpersonal, så att den äldre personens självbestämmanderätt samtidigt uppfylls. Därtill behövs en fungerande vårdplan. I den ska framgå hurdan vård den äldre ska få, när, och av vem.

– I Hangö lyssnar man på de äldre, och vården planeras utifrån deras behov. Hemvården fungerar bra.

Föreningen jobbar för att äldre ska ha lättare att hitta till en social samvaro utanför det egna hemmet. Gemensamma middagar, träffar och en känsla av att höra till kan förebygga ensamhet också i ett senare skede av livet.

– Även om man är svag och gammal behöver man inte vara ensam.

Samhället ordnar inte allt

Enligt Roos litar man nu för tiden alltför mycket på att samhället ordnar allting för en. Välfärdssamhällets omhändertagande tjänster är till för dem som har det dåligt på riktigt, menar hon, men de som har närstående ska stödja sig på dem.

– På samma sätt som föräldrar tar hand om sina små barn kan barn ta hand om sina föräldrar när de är gamla, säger hon.

Riitta Ropponen efterlyser mer av den kulturen som fanns i agrarsamhällen – att människor tar hand om varandra och familjen är en fast enhet. Nu för tiden hälsar knappt grannarna på varandra. Digitaliseringen isolerar oss, säger hon, och det är inte bra.

– Var och en måste klara sig själv.